Aftonbladet – 1 november 1864, sida 2

besluta sig för att flytta hufvudstaden, mötte intet hinder för konventionens ofördröjliga undertecknande. Markis Pepoli reste till Turin och hemställde saken till konungens regering. För att konungens regering skulle kunna fatta ett beslut, var det nödvändigt att bestämma inom hvilken tid den franska ockupationen skulle upphöra. Den kejserliga regeringen förklarade, att denna tid ej kunde bestämmas kortare än två år. De italienska underhandlarnes bemödanden att få denna tid förkortad voro fåfänga. Sedan konungens regering efter moget öfvervägande beslutit antaga konventionen med klausulen om hufvudstadens förflyttande, uppdrog hon åt oss, markis Pepoli och mig, att afsluta denna akt och försåg oss med fullmakt för detta ändamål. Markis Pepoli ankom till Paris den 13 dennes; den 14 antogs redaktionen af artik larne, och i dag, den 15, har konventionen blifvit undertecknad. Art. 1 bibehölls sådan den var i grefve Cavours ursprungliga förslag. Art. 2 innehåller Frankrikes förpligtelse att småningom och i den mån den påäfliga armån blir organiserad draga sina trupper ur påfvestaterna; men den yttersta terminen för utrymningen är bestämd till två år. Art. 3 är sådan den befanns i grefve Cavours förslag, undantogandes att istället för att bestämma den truppstyrka, hvartill den påfliga armen bör uppgå, stadgas det, att denna styrka ej får bli ett ahfallsmedel mot den italienska regeringen. Man har dessutom tillagt orden lugnet vid gränsen, för att antyda den påfliga regeringens förpligtelse att förhindra att dess gräns blir en tillflyktsort för stråtröfveriet. Art. 4 är äfven lika med grefve Cavours förslag. Hvad klausulen om förflyttningen beträffar, så öfverenskom man att, då den i konungens regerings tanke icke kunde utgöra en integrerande del af konventionen, formulera den i ett särskildt protokoll, hvilket E. E. finner härvid bifogadt i original. Genom att begagna denna form ville man visa, att en dylik åtgärd för oss var .en handling af väsentligen inre politik, hvilken ej kunde ha något annat sammanhang med konventionen, än så till vida som den danade en ny situation, hvari Frankrike såg en garanti, som tillät det draga sina trupper tillbaka, och en underpant på att Italien afstod från att använda våld för att ockupera Rom. Det har varit en gifven sak i våra underhandlingar med den franska fullmäktigen, att konventionen icke får eller kan innebära hvarken mer eller mindre än hon säger, d. v. 8, att Italien genom konventionen förbinder sig att afstå från alla våldsamma medel. Vi ha derjemte förklarat, att denna konvention är en följd af noninterventionsprincipen, så att Italiens framtida politik i afeende å Rom skall bestå i att iakttaga och förmå andra iakttaga noninterventionsprincipen och att använda alla utvägar af mo ralisk beskaffenhet för att ernå en försoning mellan Italien och påfvedömet på den af grefve Cavour proklamerade grundvalen: Pen fri kyrka i en fri stat.? På detta sätt ha dessa långa och svåra underhandlingar afslutats, hvilka oaflåtligt och företrädesvis sysselsatt de män, som efterträdt hvarandra i konungens råd alltifrån konungarikets konstituerande till denna dag. Om man betraktar de nuvarande politiska förhållandena, den allmänna meningens ståndpunkt i Frankrike och det katolska Europa, om man erinrar sig lifligheten i de passioner, som den romerska frågan framkallat i verlden, och de svärigheter hon medfört i Italien såväl i dess inre politik som i dess internationella förbindelser, isynnerhet med Frankrike, blir det tydligt, att konungens regering skulle ha iklädt sig det sväraste ansvar inför nationen och inför historien, om hon afslagit ett arrangement, som till sitt slutliga mål har den utländska ockupationens upphörande, och som af oss endast fordrar att afstå från de våldsamma medel, som redan blifvit förkastade af parlamentet Pp n Mottag o. s. v. Nigra —————