undersåtliga troheten, så länge denna gräns stod vid makt och icke uppgafs af danska regeringen sjelf. Jag vet väl, att det — åtminstone i re maner — finnes en ideel hängitvenhet, en käriek som icke fordrar genkärlek, en oegennyttig trohet, som kan föraktas och misshandlas. men ändock blir densamma under alla skiften; men detta slags trohet och hängifvenhet kan man icke fordra af ett folk, som äfven har pligter mot sig sjelf. Som man älskar mig, så älskar jag tillbaka, heter det hos folket; är regeringen trogen mot landet, så kan det vänta trohet igen; men sviker den först, så kan ingen förebrå ett folk, att det icke med en Donquixotisk idealism följer riddareromanens bud om trohet till döden, utan omsider tänker på de pligter det har mot sig sjelf. Lauenburgska folket har under förl. år icke blott lugnt afvaktande hållit sig inom laglighetens gräns. utan vid flera tillfällen otve. ydigt gifvit tillkänna, att det icke har något skäl att önska en sådan förändring, som man i Slesvig och Holstein med höga rap begärde. Hvad vill man mera? Kärlek, hängitvenhet för H. M:t konungens person? Vi Lauenburgare känna honom icke; han har sedan sin tronbestigning och under alla de skiftande händelserna icke haft något enda ord i behåll åt oss. Vi ha blifvit honom trogna ända tills han öfvergaf oss. Men nu — sedan danska regeringen sålt hertigdömet Lauenburg för att köpa sig fred; sedan den lemnat vårt land i främmande våld och ställt det lika med de två upproriska hertigdömena, som framkallat och deltagit uti kriget, så lika, att Lauenburg till och med hotas att få bära sin del af krigskostnaderna; sedan regeringen, med ett ord, sjelf genom fredspreliminärerna löst det lauenburgska folket från dess förbindelse med Danmark, och under allt detta hvarken förut vändt ett uppmuntrande tillrop eller nu blott ett vänligt afskedsord till detta folk. nu vill man från dansk sida förebrå lauenburgarne, att de rikta sina blickar åt annat håll, der de möjligen kunna finna hjelp och umnderstöd, vinna beskydd för sin förlattning och befrielse från bördorna af ett krig. som de hvar ken framkallat eller deltagit uti. Detta är en berättigad sjelfuppehållelsedrift. och det är orättvist att stämpla den såsom brist på hängifvenhet?. Man har från dansk sida behandlat Lauenburg som det bäst kunde passa sig, såsom ett likgiltigt ting: man har kastat det med i våg: skålen vid fredens afelutande, liksom då en slagtare ger ett stycke kö köpet — hur länge skall väl ett folks hängifvenhet räcka, och hvems är skulden en gång tryter? Jag, som känner mina landsmän. kan försäkra, aw om icke Danmark uppgifvit Lauenburg, så hade det aidrig svikit Danmark.