Aftonbladet – 31 oktober 1864, sida 2

mig också er kärlek, Leonora — säg mig alt ni älskar mig nog högt för att blifva min hustru. Leonora stod alldeles mållös. Hon kände ig i högsta grad förvirrad öfver den förändring, som hade försiggålt i hans sätt, och hade i början varit oviss om han verk: ligen var försonad med henne, efter som han betedde sig med ett så högtidligt allvar; men hon hade knappast besegrat detta ifvel förr än den bön, som han slutligen ställde till henne, helt och hållet förvirrade hennes tankar. Huru kan jag väl svara er härpå? sade hon slutligen, och Leslies allvar illtog med ovissheten om hvad hon ämnade säga. sÄr detta verkligen allt hvad ni har att säga mig? sade han. Hvad menar ni Leonora? Är jag så fullkomligt främmande tör edra tankar, så likgiltig tör er, att ni inte kan säga, om ni hyser vänliga känslor iör mig?4 Jo, det kan jagX, svarade Leonora; och ni vet sjelf att ni är min enda vän. sOch är inte er enda vän berättigad alt fråga er om ni vill vara hans enda och käraste väninna — hans hustru? Derpå kan endast mr Chausen svara er. sHuru! Er förmyndare! Ja, nu förstår jeg er; men det är ert svar jag vill höra, Leonora, inte hans. Det är ju inte er för myndare jag önskar taga till min hustru. Leonora log, och hennes muntra blick röjde att hon var nära att utbrista iskratt; men hon svarade emellertid med allvarlig stämma: sDet är endast han som kan bestämma i denna sak. Ja, det har ni hört i klostret?, sade Leslie; men tänk då en gång på huru olika allt hvad man der inpräslade hos er är mot det ni sjelf erfarit i verlden. Tänk en gång. dyraste Leonora, på huruvida det är ni eller er förmyndare, som kan säga, om det skulle glädja er att alltid vara der jag är, att vara viss om att mitt hjerta allud skall vara uppfyldt af er bild. Är det han eller