Aftonbladet – 29 oktober 1864, sida 3

verkan var ingalunda den efter fantasiens ytterliga öfverretning följande förslappning. Den historiska sanningen, faktisk och handgriplig, såsom den här framträdde, verkade på samma gång utbrottet af en länge dold sjukdom och den kris, som var vilkaret tör helsa. Den som en gång skrifver Sverges historia omkring medlet af nittonde ärhundradet, skall lika litet glömma tryckåret för Schinkel-Bergmanska Minnenas sjette del, som någon af dem, hvilka då egnade sin uppmärksamhet åt fäderneslandets politiska angelägenheter, någonsin lärer förgäta det intryck, denna i dubbel mening historiska volym framkallade. Redan 1856 lemnade denna samlings åttonde band pressen. Förre utgifvareus året derpå inträffade död afbröt den med otålighet väntade fortsättningen. Vi hoppas, att iniet afbrott vidare måtte inträffa, och att under den nye redaktörens hand arbetet skall fortskrida, om möjligt, lika raskt, som under företrädarens. Allmänheten stannar hos honom i stor förbindelse, om de Carls Johans hela reoeringstid omfattande bidrag till vår historia, som öfversten von Schinkel samlat, inom ej allt för lång tid af nuvarande utgilvares skickliga hand göras för henne tillgängliga. Såsom utgifvaren iförordet antyder, är den nyss utkomna nionde delen att betrakta som begynnelsen af en ny följd, behandlande äfven Norges nyaste historia, hvadan bandet ock utom den generella titeln bär en särskild, så lydande: Minnen ur Sverges och Norges historia -efter är 1814, första delen (1814—1817). Förf. har, så vidt möjligt varit, bibehållit den i samlingens föregående afdelningar följda plan, men dock med rätta ej deraf låtit binda sig på ett sätt, som kunnat hindra eller hämma hans sjelfständiga behandling af ämnet. Derföre går han ej till en alldeles omedelbar fortsättning uf nästföregående del. Den vigtiga epok, der fö upptager berättelsens tråd, föranleder honom till en granskning af det politiska tillståndets allmännaste drag i vår verldsdel vid Napoleons fall, samt till återblick på karakteren och betydelsen af 1809 års statshvälfning, hvarjemte han, efter en teckning af äldre skandinaviska unionsplaner, tillägger en del upplysningar till framställningen af Sverges och Norges förening, hvilket fullbordade faktum bildar sjelfva utgångspunkten för Minnenas nya följd. Dessa föremål upptaga första kapitlet. hvarefter de följande fem handla om 1815 års riksdag och storthinget 1815—1816, båda rikenas inre ställning under cetta år, förhållandet till Frankrike, underhandlingarne om prins Oscars förmälning med en preussisk prinsessa, Barnadotiska dynastien och Gustavianska ligan?, hvartill slutligen kommer en framställning af Gustaf IV Adolfs öden ända till hans död (1837). Bandet afslutas med en samling bilagor, fyratioentill antalet. Utan att vilja förringa den förre redaktörens förtjenster, kunna vi dock ej undgå alt anmärka, att den nuvarande gått till verket bättre förberedd genom historiska studier och föregående historiskt författareskap, hvilket ländt hela arbetets hållning till stor fördel. Äfven silens företräden äro i det af hr Rogberg utgifna nionde bandet märkligt framstående vid jemförelse med de äldre delarne. Väl är hr Rogbergs stil litet bred och saknar ej en oratorisk ankning, men går i förra afseendet ej utver hvad arbetets art tillstädjer och har den sednare egenskapen förenad med smak och elegans. Äuvnu en observation rörande den allmänna karakteren af hr Rogbergs arbete torde vara på sin plats. Man finner lätt, att förf. är en uppriktig beundrare af Carl Johan, och att det är honom ett nöje att uppsöka drag till en i möjligaste måtto fördelaktig bild af nämnde konung. Men i hans framställning spåras ej det vedervärdiga afguderi, som — med högstämda historiska pretentioner trots sin ytterst ohistoriska anda — blifvit vedertagen ton och sed inom Carl Johans-förbundet. Hr R. ir ej loftalare, han skrifver ej ett äreminne i den gammal-akademiska andan. Det oaktadt, eller rättare just derföre, är den beundran, han röjer för Carl Johan, i vår tanke sanname och mera värd, än de förbundsmessigt arrangerade tackoffrens döfvande rökelse. Det skulle både föra oss för långt och — med afseende på den vidsträckta spridning, detta arbete har att påräkna — vara öfverflödigt att med någon större utförlighetredogöra för dess innehåll, hvilket i många fall är ett alldeles nytt och af ej ringa vigt. En enda detalj vilja vi dock med ett par ord beröra, nemligen förf:s framställning af Bernadottska dynastien och Gustavianska ligan?. Ref. har slutat läsningen af delta kapitel ej utan en känsla af sviken förväntan. Man finner väl, att Carl Johan alltifrån sin ankomst till Sverge af ersoner, hvilkas fosterlandskärlek och ärighet äro höjda öfver allt tvifvel, t. ex. B. B. von Platen, erhöll energiska varningar att vara på sin vakt mot ett i mörkret stämplande högaristokratiskt parti, inbyrdt med antiqverade legitimitetsidger och högligen fiendtligt mot de liberala grundsatser, som genom 1809 års författning slagit roti svenska samhället. Man finner ock sannolikt, att farhågorna för denna Pgustavianska liga? utöfvat en betydande inflytelse på Carl Johan, och specielt att häri ligger ett skäl, hvarföre han — för att begagna för fattarens ord — under påtryckningen af sin aristokrati: omgifnings uppfattning och åskådningssätt alltmer och mer införlifvades med de strängt konservativa grundsatser, som vanligen ega sina trognaste anhängare inom den samhällsklass, hvars första politiska trosartikel är den, att börd medför rättigheter, äldre än någon lag, och som ej af någon lag kunna förändras?, en samhällsklass, i hvars ögon de ärftliga företrädena således måste synas vida mer aktningsbjudande, än de sjelfförvärfda, och, såsom en nödvändig följd deraf, framåtskridandets rörliga och kraftansträngande ar