Aftonbladet – 28 oktober 1864, sida 2

annat, att ett krig med Tyskland skulle exponera Frankrike alltför mycket, att hans kejserlige herre kunde inlåta sig derpå; men det är klart att sådana motiver endast utojort svepskäl. En bättre förklaring af driftjedrarne i Frankrikes politik under de förhandlingar, som blifvit förda om dansktyskra et, föreligger nu uti en afhandlingi sista iftet al Revue des deux Mondes. Denan sedde författaren, Charles de Remusat, förklarar deruti, att nyckeln till Frankrikes utrikespolitik till stor del mäste sökas i det inre, i den kejserliga regeringens ställning till partierna samt i franska folkets redskärlek och större eller mindre sympati för den ifrågavarande utländska saken. Förf. tillhör den liberala oppositionen utan att vara blind för det afseende hans regering måst göra på danska frågan, och hans yttranden framkomma med en frimodighet, som man under den stränga presslagstiftningen blott sällan får se hos franska författare. Danska frågan har enligt förf. uppfattning aldrig bragt franska folket i rörelse, och regeringen har begagnat sig af detta lugn, genom att lätsa som om den i sjelfva verket icke heller brydde sig derom, ehuru den i verkligheten oroades mycket deraf. Förf. medger, att dettaåterhållsamhetssystem öfverensstämde med nationens önskningar, hvilka på sista tiden ingalunda gått ut på nya utländska expeditioner; han förebrår derför icke regeringen, men han finner att danska frågan var af eå stor betydelse för Frankrike, att den på ett tidigare stadium af saken förtjenat att regeringen riskerat genom en verksammare inblandning ädraga sig ett krig derför. Att det icke blef någon öfverenskommelse mellan lord Russel och Drouyn de Lhuys, tror sig förf. kunna förklara derigenom) att båda ministrarne blott önskade kasta skulden för deras overksamhet på hvarandra, och att ingen af dem var förberedd på att öfvertaga ansvaret för alla de konseqvenser, som skulle följa af ett gemensamt aktivt uppträdande. Den ömkliga roll, som franske gesandten spelade under konferensen i London, skulle varit landet ovärdig, om den icke hvilade på ett system. Gesandtens passivilet må icke förstås så, som om franska regeringen var förnärmad öfver, att dess plan till en allmän europeisk kongress strandat och nu ville hämnas genom att få Londonkonferensen att likaledes stranda. En så småaktig politik är man icke berättigad att tillägga den kejserliga regeringen. Franske gesandtens uppträdande måste förklaras derigenom, att han blott af höflighet var tillstädes, och att han ända från början icke väntade sig något af förhandlingen. Förf. tror, att Iranska regeringen mycket tidigare än den engelska gjort sig klart, hvilka följder skulle uppstå af en inblandning i de danska angelägenheterna, och att den specielt förutsett ett stort kontinentalkrig, som den icke ville gifva sig sken af att framkalla. Han biträder icke den åsigten, att England skulle varit ovilligt att låta Frankrike utvidga sitt område till ersättning för ett stort krig, och han menar icke att franska regeringen fruktade att bli lemnad i sticket af England, om det blefve allvar med kriget. ln öfverenskommelse skulle icke hafva strandat på ömsesidigt misstroende, men någon sädan kom alldeles icke till stånd, emedan hvarken engelska eller franska regeringen kände sig tillräckligt uppfordrad att öfvervinna folkens kärlek till treden och fruktan för krigets följder. I Franks rike är det icke blott enskilda intresserade klasser, utan alla partier som vilja bibehålla freden. Regeringens vänner ha alltid med ängslan åsett, att den inlät sig på utländska företag; de finna att den gjort nog för alt visa sin styrka, och fordra blott, att den måite fortfara med sin kloka och äåterhållsamma politik. Oppositionen önskar stora förändringar i den inre politiken; men dessa förändringar kunna blott försiggå under fredens lugn; och sålunda kan så godt som hela nationen sägas vara stämd för en fredlig politik. I denna på sednare är så starkt tilltagande fredslust hos engelska och franska nationerna, söker förf. den egentliga förklaringen på det föröfrigt så gåtfulla sätt, hvarpå de båda makterna läto Danmark duka under. För de inre reformernas skull vill förf. icke mycket förebrå kejserliga regeringen, att den saknat energi att öfvervinna denna fredslusta; men för Frankrikes anseende och den europeiska ordningens skull, hade han dock önskat att kabinetterna i London och Paris kommit öfverens i det ögonblick, då det bekanta närmandet egde rum förlidne sommar mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Derigenom lades grunden till en ny helig allians, hvars inflytande redan gjort sig gällande derigenom att det isolerat Frankrike och stärkt de reaktionära partierna i Europa. En samverkan mellan England och Frankrike mot denna allians skulle bevarat dess makt; men denna samverkan uteblef, emedan regeringarne böjde och ännu böja sig för den fredliga anda, som genomströmmar franska och engelska nationerna. ——— Afgångsexamina vid högre elementarläratarlkan