Aftonbladet – 27 oktober 1864, sida 2

Då han kom fram till svalget, såg han sina följeslagare på andra sidan och spejade dervid ifrigt efter den närmaste punkt, varifrån han kunde sätta öfver afgrunden. Då han ridit ett par hundra alnar längs kanten, upptäckte han ett ställe aer han ansåg sig i stånd att sätta öfver, och här höll han ett ögonblick in sin häst, i det han med hand och mun uppmuntrade honom att våga språnget. Laura märkte faran och ropade åt honom att han skulle rida ett stycke längre ned; men Leslie bekymrade sig ej om hennes varningsrop, ehuru han hvarken var blind för faran eller hade lust att bryta halsen af sig. Han var ännu 1 den ålder då det synes omöjligt att man kan misslyckas i något som man företager sig, och i trots af Lauras böner utförde han vågstycket och kom lyckligt öfver på andra sidan. Laura var blek som ett lik och skrek högt af fasa, då hästen gjorde det afgörande språnget. Leonora deremot, som icke visste att det var någon fara å färde, hade följt det spännande uppträdet med så stort nöje, att hon klappade i händerna, skrattade och hoppade af glädje. Leslie såg dem båda, stannade sin häst så snart han något lugnat sig efter det våldsamma språnget och steg af för att sluta sig till damerna. De andra ha väl nu redan gjort undan alltsammans, sade han; jag kan derföre lika så gerna stanna här. Laura hade varit så förskräckt, att hon icke straxt kunde återvinna sin fattning. Hon förebrådde honom hans obetänksamhet med en verklig sinnesrörelse, den han med lätthet kunde skilja från en låtsad förskräc kelse, och han kände sig smickrad häraf: det roade honom emellertid vida mer att se på Leonoras glada anlete, som antog en