Aftonbladet – 27 oktober 1864, sida 2

helt bestört min, då hon hörde och såg Lauras ångest. Gjorde inte min häst ett vackert språng ?4 sade Leslie med en munter blick på Leonora, som besvarade hans leende. Jo, det var alldeles som om han flugit, sade Leonora. Det var enmycket vacker syn. , cHvad du kan vara barnslig! sade Laura, eduw har då inte något begrepp om hvad fara vill säga! I det hela taget var det väl inte heller någon fara, sade Leslie; det var endast skenet häraf, som gjorde språnget pikant. Det är ett bra stort nöje att vara vittne till en fara, då man vet att det inte finns någon anledning till fruktan, sade Leonora. Hvaraf vet ni det? frågade Leslie. Jo, det vet jag från den tid då jag bodde i klostret, svarade Leonora lifligt. tVågorna brukade slå upp mot trädgårds. muren, men kunde inte tränga in, och vi tyckte allesamman att det var så roligt att stå och betrakta deras hotande anlopp. Men en gång bröto de öfver muren, och vi sprungo helt förskräckta derifrån. Leslie skrattade och betraktade forskande Leonoras anlete, som blifvit blossande rödt, då hon besvarade hans fråga. Han stod derpå en stund och undrade öfver anledningen till denna rodnad. Laura fann alldeles icke något nöje uti att Leonoras naivitet gjorde ett sådant intryck på honom, och då hon såg atthan uteslutande skänkte hennes unga följeslagerska sin uppmärksamhet, förklarade hon plötsligt att hon var trött och sade att bon ville gå hem. Hon valde en smal gångstig längs den klippiga strömkanten, der ingen häst kunde sätta sin fot, och då de skildes åt, kunde hon