Aftonbladet – 26 oktober 1864, sida 2

högt öfver den lilla strömmens bädd, och här skulle Laura och Leonora efter öfverenskommelse uppehålla sig för att vara vittnen till hvad hundarne under så svåra omständigheter kunde uträtta. Jägarne satte af öfver stock och sten: men luften var sval, ty hösten höll nu på att lida till slut, och marken var redan litet frusen, hvilket gaf hundarne ett ytterligare tillfälle att visa sitt skarpsinne, emedan det under dessa förhållanden icke var så lätt att följa spåret. Jägarne hade en lång omväg att göra, innan de nådde det ställe der damerna väntade på dem, och Laura och Leonora hade infunnit sig här, innan ännu det minsta ljud ar jagten kunde uppfängas. De båda unga flickorna hade satt sig ned på en trädstam; Laura läste i en bok, medan Leonora sysselsatte sig med att brodera ett kammarduksförkläde, som var så fint som en spindelväf och med lätthet kunnat få rum i ett valnötsskal. Ingen af dem sade ett ord. Leonora var rädd för Laura och kände sig helt nedtryckt afhennes frånstötande sätt; hon var glad öfver att hon fick sköta sig sjelf och lät nålen mekaniskt ila fram och tillbaka. Slutligen blef tystnaden afbruten af hundskall, som hördes på långt håll, än starkare, än svagare, och Leonora, som aldrig förr hade varit vittne till en dylik scen, var så lifligt intresserad af hvad som komma skulle, att hon lät arbetet ligga orördt i knäet och endast lyssnade. Komma de nu? sade hon slutligen med glädjestrålande ansigte, i det hon till hälften reste sig upp från sin plats och vände sig till Laura. Ja, så låter det, svarade Laura helt likgiltigt, i det hon äfvenledes reste sig upp.