Aftonbladet – 25 oktober 1864, sida 3

all sin kraft och all sin förmåga på utvecklingen af sina avdliga och materiella hjelpkällor, samt skörda de gyllene frukter, som en jemförelse mellan tillståndet nu och för I femtio är sedan visar, att denna förbindelss burit för båda. Men de i och för sig ovärderliga gåfvor som bärflutit af unionen, äro dock egentli gen blott en följd af att den utgjorde garanti för en inbördes fred, som tllät båd: folken hvar på sin sida om Kölen att i ningens första period omfattade icke d tvenne sammanförda barnen af den nordi ska stammen hvarandra med någon synnerlig tillit och hängifvenhet, emedan de icke kände hvarandra. De ins i fördelar, denna förbinde dem hvardera, och sökte också hvar för sig deraf draga all den nytta de kunde. Detir var visst mycket, men det var också allt. Och ända till de sista decennierna förble! detta förhållande temligen oförändradt. Dt tvenne politiskt förbundna och hvad må är, närbeslägtade folken, hade under hels denna tid aldrig sökt att tillsammans på tv man hand uppnå det större gemensamma utbyte, hvartill det så nära och naturlige förhållandet beständigt uppmanade dem. D: lärde efterhand känna hvarandra, men på afstånd, hvarigenom mellan dem uppstoc det respektfulla men skygga förhållande. som mellan tvenne grannar, hvilka förut varit ovänner, men som genom iakktagandet af hvarandras duglighet, arbetsamhet oct idoghet fått aktning för hvarandra, utan att likväl något större eller hjertligare närmande deraf uppkommit. Funno de både folken i den politiska förbindelsen en närmare beröringspunkt, så ledde diskussionen derom icke till någon större öfverenskommelse dem emellan, men ieke heller till motsatsen. Föreniogen kan verkligen icke sägas hafva frambragt någon enda större gemensam vinst för Sverges och Norges folk såsom ett, hvarken af vetenskaplig. litterär eller materiel art, och om än ett eller annat kan framvisas i denna riktning. så kan det svårligen sägas, att detta kommer af föreningen i och för s I detta hänseende var unionen under sin första period nästan lika steril och ofruktbar som de myrslätter och fjellsträckningar, som ännu utgöra gränsen mellan de båda länderna. Men hvilken stor och väsentlig förän dring har icke inträdt i detta förhållande på de sista tio eller femton åren! Under denna tid har mellan de båda folken egt rum ett närmande af största bet deras framtida välmåga och utv hafva sökt och funnit hvarandra på alla de punkter, der deros samverkan måste bringa ett utbyte gemensamt och välsignelserikt för dem båda. Detta närmande har varit af den lyckliga beskaffenhet, att den för alltid betryggar det goda förhållandet dem emellan, emedan den har ledt till erkännande af den sktetskap mellan folken, det blodsband som sammanknyter dem med hvarandra. Och först med detta erkännande har oc den oryggliga grundvalen blifvit funnen för den politiska förening, hvarigenom de lör femtio år sedan fördes tillsammans utan av känna hvarandra och utan att veta om de kulle komma att afligsna sig från eller närma sig till hvarandra. Men, hvad är det väl annat än den nordiska iden och den deraf födda ekandinaviska rörelsen, som frumbrogt denna lyckliga förändring. Det är genom Danmark som Svt och Norges folk hafva funnit hvarandra, ha lärt känna hvarandra samt akta och älska hvarandra såsom brödrafolk. Och huru hastigt har icke detta goda förstånd uppäålt efter upptagandet al Danmark så säsom tredje man ; huru många och rika frukter har det icke burit på en jemförelsevis kort lid, medan föreningen mellan Sverge och Norge under den föregående långa perioden icke har något af detta slag att uppvisa. Nordiska studentmöten huiva omvexlat med nordiska — naturforskarmöten, sonstexpositioner och de stora nordiska kyrkomötena. Samqvämet har blifvit allt ätare, mångsidigare och gripit allt mer omkring sig. Härom vittnar det national;konomiska mötet i Göteborg, det påtänkta rordiska skollärarmötet, som blott blifvit ippskjutet på grund af kriget, samt många undra liknande fakta, och icke minst Sverges och Norges politiska samverkan till fördel ör Danmark. Ingen tänkande menniska san förneka det utomordentliga inflytande lessa nordiska möten på religionens, vetenkapens, konstens och det materiellas omåde hafva utöfvat jem på förhållandet nellan Sverges och Norges folk och den etydelse, de måste tillräknas för stärkanlet af den pohtiska förbindelsen mellan leesa länder. Men lika ert är det, att ii väsentlig grad hafva Danmark och lanska folket att tacka för dessa stora reultater, och att man kan fråga, om vi tan detta tredje broderfolks mellankomst skulle kommit längre med det goda förtåndet, än vi voro vid föreningens stifelse, om vi icke till och med varit längre ilda från hvarandra. Skall — alltså reningsfesten icke förlora något af ästa innehåll och största vinst, så bör risserligen icke en skål för norden saknas. by det är uppenbart, att det ärden nordiska den och den skandiviska rörelsen, som jort föreningen till något mer än en lynastisk och personal union, som gjort len till en i anda och sanning befästad ch oupplöslig förening mellan de båda folen. Skulle det nu, då vi fira vårt brödra örbund, vara riktigt att utestänga tanken å det tredje nordiska folket, som i så sentlig mån hulpit oss till erkännande raf? Skulle icke Danmarks närvarande tällning och tillstånd tvärtom vara en anedning mer att ihågkomma det? I lördags kl. 14 öfver 5 e. m. egde rum n explosion i en aflaboratoriibyggnaderna äå Akershuus fästning. I södra delen af taden hördes ett doft brakande, och samtiigt syntes en hel bukett af romerska ljus luvgas i luften. Byggnaden antändes geast och brann häftigt, då den starka sydiga vinden låg rakt på. Elden uppkom fred och ro arbeta sig framåt. Under före— 0 DM Dm — mm — Ft Fn Fä NN ff FD FBr fö VV mn BV AT -—m DPA om g n