Aftonbladet – 25 oktober 1864, sida 2

Leonora blef rädd att någon skulle ha hört hvad han sade och såg sig förskräckt omkring. Det är ingen som kan höra hvad vi tala om, sade Leslie. Det här förskräckliga hamrandet på pianot hindrar våra röster att höras. Hamrandet! upprepade Leonora och log med en helt öfverraskad min. Tycker ni då inte att det spelas bra? Tycker ni om den? genmälde Leslie. Ja, det gör jag visst, den är ganska vacker. Tycker ni verligen om den? upprepade Leslie med ett frågande leende. Ja, hvarför inte det? Man bör ju alltid tycka om det som andra äro så vänliga att söra för att roa oss, och stycket är mycket svårt.t Ni har ännu inte svarat mig på min fråga. Tycker ni om då man så der hamrar på tangenterna? Då ni fågar mig på detta sätt, svarade Leonora, lägger ni ju svaret i munnen på mig. Det är ju helt naturligt attingen kan inna behag uti en musik som kan förtjena namn utaf hamrande, Jag märker att ni inte vill bekänna kortt, sade Leslie, och derför är det bäst att vi ala om något annat. Då miss Chausen lutat, hoppas jag att ni sjunger för mig len sång ni instuderade då jag sist var här. Med största nöje, och jag hoppas kunna junga den bättre nu, efter som jag temlien mycket ölvat mig med den. oJag tackar er af allt mitt bjerta för lenna er godhet, sade Leslie. Jag är nte van vid att andra bry sig om min smak Her rätta sig efter mina önskningar; jag tår alldeles allena i verlden, och ingen fråar efter om jag lefver eller dör.