Aftonbladet – 25 oktober 1864, sida 2

nom offer och martyrskap som ock genom öppen kamp och tyst organiserande arbete, vid sitt framåtskridande alltid valt allt bredare grundvalar för sin verksamhet. Nationen har visserligen i förtröstan på rättvisan af sin sak afvaktat hjelp från Vestern, men likväl städse antågit såsom sin hufvudgrundsats, att endast egna ansträngningar och alla krafters förenande till kamp kunna möjliggöra segern. Denna grundtanke fann i bondeemancipationen, i det lika berättigandet för alla konfessioner och samhällsklasser sitt praktiskt konkreta uttryck. Detta var den sista uppresningens verk, och detta ensamt hade revolutionen atttacka för sin varaktighet och landet för en hittills okänd endrägt. Och derföre kommer i trots af de oerhörda förluster, som fienden tilllogat oss, den sednaste uppresningen att hafva för framtiden oberäkneliga följder. Solidariteten i intressen, gemensamma för alla samhällsklasser, måste bli en uppgift icke blott för hvarje polack särskildt utan till och med för nationen i sin helhet, och sådana sträfvanden öfverskrida den husliga härdens gränser och individens enstaka verksamhet. Och med denna inre politik måste ifven den yttre stå i öfverensstämmelse. Kabinetterna skola aldrig af egen drift kom ma oss till hjelp; men utom kabinetterna ges det åfven andra krafter, hvilka ega samma tendenser och behof som vi, och som mäste utöfva och äfven skola utöfva ett bestämmande inflytande på de respektive regeringarnes handlingar. Der ha vi attsöka våra bundsförvandter, och der skola vi ock finna dem. Jag anser en ömsesidig verksamhet, såväl i det inre som det yttre, för oumbärlig, och jag kan ej medgifva, att det uti ett förslafvadt folks lif kan gilvas några ögonblick af förbidan, under hvilka utvecklingen och den gemensamma verksamheten stå stilla; och nationalarbetet (denna enda garanti för framtiden) kunde uppskjutas.? —