Aftonbladet – 24 oktober 1864, sida 3

icke just till syndafloden, så ätminstone till det tolite århundradets region. Man må nemligen icke tro, att lichtensteinarne äro ettfolk af den första, den bästa sort. HSannt är det visserligen, att deras förfäder svårligen anade, att deras hus en gång skulle räknas bland Europas regerande familjer, men de voro lika goda adelsmän för det. Stamfadern till huset Lichtenstein var en herre af huset Este, en liflig och fiffig lombari, som drog till Tyskland för att göra sin lycka och år 1145 gifte sig med en liten prinsessa af huset Schwaben. De hade icke mera furstendöme än på afvigsidan af min hand, men deremot en mängd barn, som de måste uppfostra och draga försorg om. Deras förmögenhet var icke stor, meni sin egenskap af lombard bedref fadern en smula procenteri, när det bar så till. Monarkerna voro på den tiden ofta i penningnöd, och vår lombard försträckte mot tillbörlig pant hvad de behöfde. När förfallotiden kom, kunde låntagaren icke alltid fullgöra sina förbindelser, och de gjorde då upp saken medelst små landstycken eller med titlar, värdighe ter och privilegier. Liehtensteinarne voro snart allierade med de största tyska familjer. År 1614 öfverlät kejsar Mathias åt dem furstendömet Troppau i Schlesien i utbyte mot deras fordringar. Tio år senare afrundade Ferdinand Il deras besittningar genom att gifva dem furstendömet Jagendorff. Derefter fingo de titeln: furstar af det heliga romerska riket, och vid den tiden köpte de distrikterna Vadutz och Schellenberg vid Rhenflodens strand på gränsen af Schweiz. Denna besittning utgör nu furstendömet Lichtenstein, som har den lilla staden Vadutz till hnfvudstad. Kongressen i Wien, som mediatiserade så många små furstendömen i det tyska förbundet, beslöt af skäl, som vi här icke vilja undersöka, att bibehålla Lichtenstein, erkände det såsom suveän och sjelfständig stat och gaf det en hel röst på förbundsdagen. Såsom ersättning : för dessa förmåner lude man på Lichtenstein : skyldigheten att till förbundshären lemna 90 soldater och en trumslagare. Dessa 90 man och trumslagare får man ändtligen icke släppa ur sigte, ty de spela en väsendtlig roH i ögonblickets sväfvande fråga. Furstens af Lichtenstein undersåter äro enligt! sta folkräkning 7150 till antalet, och det r flinkt folk, myeket fredligt till Iynnet, men just icke lifvadt af någon öfverdrifven aktning för auktoriteter. De ha till och med en synnerlig lust till oberoende, hvilket de utan tvifvel ha sitt. grannskap till Schweiz att tacka för. Det hade knappt förflutit ett år, sedan wienkongressen satt den europeiska befolkningen i bås efter sitt tycke, förrän Lichtensteinarne vände sig till sin furste, Johan I, och med landtlig rättframhet un-. derrättade honom om, att de nog skulle låta regera sig af honom, eftersom kon-: gressen hade bestämt det sålunda, men att de funno det alldeles öfverflödigt att betala en civillista, och att de dessutom voro allt för fåtaliga för att hvurje år upp-: ställa en kontingent af 90 man och en trumslagare ti!l förbundsarmen. Furst Johan var en liberal man och dertill var han omåttligt rik. Han lät derföra sina undersåter veta, att han mycket vä genten angick, afslöt han en öfverenskommelse med österrikiska regeringen, som åtog sig att uppställa kontingenten, jemte dess egen. Härmed voro nu undersåtarne högligen belåtna, och sålanda gick allt bra intill 1836, då prins Aloysius I besteg tronen. Emellertid hade Lichtensteinarue anställt åtskilliga betraktelser. De funno, att en furste, till och med om man icke betalar honom, ådrager det land, som han regerar, åtskilliga utgifter Det skall gifvas fester, högtidliga audienser, illuminationer, fyrverkerier, 0. 8. V. De sände derföre en deputation till deras nya furste och ådagalade för honom, att han måtte hålla landet skadeslöst för alla de representationsomkostnader, som en furstlig regering medförer. Aloysius I var en lika törträfflig monark, som hans företrädare; han giek in på sina undersåters fordran, kom öfverens med dem om en skadeersättning samt betalade den samvetsgrant. Lichtensteinarne hade nu vunnit sitt mål:l. de förde en alldeles idealisk tillvaro. Del: intogo en i Europa, ja, i hela verlden exempellös ställning; ty 1 stället för att betala för att låta regera sig, erböllo de tvärtom betalning derför. Det såg ut, som om fö framtiden intet kunde störa det goda förhållandet mellan fursten och hans folk.l Men tyvärr skulle här på nytt den gamla sanningen bekräftas, att den, som har gult hår älven vill bafva det krusadt. Johan 11 hade blifvit furste af Lichtenstein. Han sade en dag till sig sjelf: Efter som jag ej får någon civilli ja, då je till och med mot allt skick och bruk betalar mina undersåter, så måtte jag väl tå lof alt lefva såsom mig lyster. Min lilla hufvudstad förefaller mig trikig; jag har penningar wvog, låt mig resa till Wien!? Hagdt och gjordt. Johan IH lät bygga sig eu präkvigt palats i Österrikes hutvudstad och lefde der kungligt. Furstendömet lät! han styra af en minister i Vadutz, med hvilken han brefvexlade. Men hvad hade icke de oförnöjda lichtensteinarne då att beställa? De slogo sina kloka hufvuden tillsammans och beslöio att sända en deputation till fursten i Wien. Och ganska riktigt inträffar en vacker morgon, just då f hans mest ansedda undersåter infinna sig hos honom. Efter behörigt bockande och skrapande framrycker deputationen med sitt andragande, och uttrycker sig ungefär som följer: ?Vi betala icke eders durchlaucht någon civillista; tvärtom, ni betalar oss en skadeersättning. Men eders durchlaucht har en stor förmögenhet och gör kungliga utgifter, hvilka förut kommo edert furstendöme till nytta. Om eders durchlaucht tydlig skada, och det synes oss billigt, att ni ätlminstone vistas 6 månader af året i eder egen hufvudstad.? Härtill fogade deputationen ytterligare några önskningar af politisk beskaffenhet. Johan II medgaf dekunde undvara civillistan, och hvad förbundskontin-: fursten uppstigit ur sängen, att ett dussin fortlar att bo i Wien, så gör ni oss en be