Aftonbladet – 24 oktober 1864, sida 2

?Jag känner?, stammade han, ?huru ovärdig jag är ...? ?Jag skall säga alt jag mötte er på vävägen?, sade Laura, i det hon otåligt afbröt honom. Min bror, min verklige bror?, tillade hon, skall bli mycket glad öfver att få se er. Vi träffas således åter i morgon.? Med dessa ord tog hon afsked af honom; men huru häftig hennes sinnesrörelse. än hade varit, hade hon dock haft tillräcklig själsnärvaro att luta sig ned och taga upp den lilla hopkramade papperslappen, . utan att Leslie märkte det. Hvad skall väl allt detta betyda?? sade Leslie för sig sjelf, medan han stod och såg efter Laura, som hastigt försvann mellan träden. ?Jag trodde att hon såg en friare i mig, och nu har hon inte blott förlåtit mig, utan äfven gifvit mig en broders plats. Ja, det var verkligen broder hon sade! Det är något ädelt ooh upphöjdt i hennes tänkesätt, och hon är inte utan en viss romantik. Men huru olika är hon inte likväl emot Laura, hvars tillitsfulla ögon, hvars frågande, oskuldsfulla blick aldrig -kan gå ur mina tankar! Men af hvad skäl kan väl Laura önska att jag åter skall lefva nnder samma tak som Leonora? Skulle det verkligen vara ädelmod? Det skall emellertid i alla händelser inte längre finnas någon som vill tvinga mig att uppträda såsom friare. Jag känner mig åter fullkomligt fri!? (Forts. följer.)