Aftonbladet – 24 oktober 1864, sida 2

Rösten svek henne, och ehuru hon sökte fortfara att tala, förmådde hon det icke. ?Hvad är det som ni nu vet?? sade Leslie, som lika litet kunde lida att Laura skulle påtvinga honom sitt förtroende, eller att hon skulle kunna påstå något bestämdt om hans förhållande till Leonora. ?Jag har ingenting att yppa, med undantag af att jag genom en egen tillfällighet blifvit satti tillfälle att visa er väninna en obetydlig tjenst. Om det emellertid är sant?, fortfor han, i det han försökte fatta hennes hand, som hon hastigt ryckte tillbaka, Patt jag kan räkna på att i er finna en deltagande syster, skulle jag anse detta för en stor lycka; ty ja har alltifrån min barndom varit obekant mec alla de dyrbara band, som knytas i hemmet.? Laura såg på honom med sina stora, klara ögon och denna blick tydde han såsom en förebråelse öfver att han ej kunde hysa andra känslor för henne. Derpå räckte hon honom plötsligt sin hand, och då han tog den i sin, kände han att den darrade. Ja, må det vara så, sade Laura. Och nu kan ni tro mig, då jag säger att jag vill öra allt för att föra er till målet för edra önskningar. För min egen del har jag inte längre några sådana.? Huru skall jag väl kunna tacka er?? utbrast Leslie. Ni får emellertid inte missförstå mig, ty jag är inte i behof af någon tjenst. Jag har inga önskningar, så framt det inte skulle vara önskan om att åter få glädja mig åt de glada och angenäma dagar jag upplefvat i ert hem. Laura suckade djupt och skakade på hufvudet. Ach ja?, sade hon, det är altid lätt för er att finna dylika ord. Men jag vill gerna ro hvad ni säger, och ni skall alltid vara välkommen, när ni vill besöka oss. Och uu... är jag inte er syster?? utbrast hon lötsligt i häftig sinnesrörelse. Leslie visste ej riktigt hvad han skulle äga.