Aftonbladet – 24 oktober 1864, sida 2

— Den från sednastc li ulveen för sina oförfärade, frisinnade yt bekante rosten W. Heikel har till Helsingfors Dagblad Insändt ett beriktigande, med anledning af några anmärkningar, som blifvit gjorda mot ett hans yttrande vid sednaste prestmöte i Abo. I detta beriktigande yttrar prosten H. bland annat följande: ?Min mening lydde fullständig så här: jag tror, att kyrkan aldrig kan uppfylla de fordringar, till hvilka staten af henne är med skäl berättigad, om hon ej helt och hållet ömsar skinn, d. ä. om hon ej upphör att vara, såsom hon nu är, en dogmatisk propaganda med nog tydliga hierarkiska syften och principer, samt blir, hvad hon borde vara, och alltid bort vara, en inrättning för befordrande af sann religiositet, d. ä. af kärlek till sanning, kärlek till rätt, kärlek till menniskorna och kärlek till Gud, samt af ett lif i Ilans anda och efter Hans ide. Jag håller nemligen för, att kyrkans nuvarande lära och författning står till nutidens upplysning och veligiösa medvetande i lika stor kontrast, som påfveläran och påfveväldet till civilisationen vid början af sextonde seklet. Deraf prestbristen och många andra ganska oroande företeelser i församlingen, hvilka troligen ej skola upphöra förrän, såsom sagdt är, statskyrkan PÖmsar skinn?. — Då en politisk kris hotar, afböjer den kloke etatsmannen dess förderfliga inverkningar genom i tid vidtagna lämpliga och för tillfället möjliga reformer. Ett sådant försök är vårt nya kyrkolagsförslag, der uppenbarligen, såvidt möjligt var, en frisinnad anda råder. Huru det blifvit upptaget, och det just i sina grundprinciper, af flertalet bland vårt lands prester, derom lemna sisthållna prestmöten ett sorgligt vittnesbörd. — Historien visar ock, att kyrkan sällan varit böjd förtidsenliga reformer, derföre ha nästan alla kriser inom densamma slutats med en nära total omhvälfning. En sådan var i sjelfva verket Luthers reformation. — En likadan kris, som då, är äfven nil i antågande, men den kunde ännu afböjas genom i tid vidttagna reformer. Må man derföre besinna, hvad kyrkans frid tillhörer! Innan kort är det kanske för sent. Såsom hederlig karl har jag sålunda på högv. domkapitlets uppmaning ärligt och uppriktigt uttalat min tanke i saken; dette var ju min skyldighet, och sådan var väl ock, som jag förmodar, uppmaningens mening. Då man kallas till konsultation, måe man tala rent språk, och först då man änner en sjukdom, kan man hoppas kunna bota den. Nystad den 29 Sept. 1864. Wilh. Heikel.