Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 2

Leonora blef så glad öfver dessa vänliga ord, att hon lofvade sig sjelf att uti all rätta sig efter dem, under hvilkas tak hor bodde, och det skulla hon säkert äfven he gjort, om det hos systern hade funnits nå got af broderus hjertlighet och öppenhet Lauras tankar voro emellertid alltför myc ket upptagna af hennes förhållande till Les: lie, för att hon med vänlighet och öppen het skulle kunnat närma sig Leonora. Les lie hade vunnit en vida större plats i hennes hjerta, än han någonsin hade åtrått. och för närvarande skulle han helst sett att han varit henne fullkomligt likgiltig. Laura blef ursinnig af svartsjuka vid tanken på att Leonora en gång möjligen skulle komma all inlaga den plats, som hon i trots af sin skönhet, sitt goda hufvud och sin rikedom förgäfves hade eftersträfvat åt sig sjelf. Skulle hon bli tvungen att se dem komma och gå i hvarandras sällskap, kallt höfliga mot henne, men brinnande af kärlek till hvarandra? Skulle hon endast då och då få se honom, medan Leonora ständigt bodde i hans hus och njöt af hans sällskap? Skulle hon nöja sig med att han bemötte henne med den ytliga artighet man visar en främmande, medan Leonora erhöll hans förtroliga meddelanden, kärleksfulla blickar och hemliga tecken? Nej en sådan tanke kunde Laura icke uthärda, och en förbindelse mellan Leslie och Leonora förekom henne så förhatlig, att hon tyckte sig böra och kunna göra allt för att förhindra den, äfven om de medel, som dervid måste användas, icke i och för sig kunde försvaras. Hon hatade Leonora och skulle gerna sett henne i besittning af alla möjliga fel och svagheter, på det Leslie skulle bli löst ur sin förtrollning, Då Leonora slutligen med ett vänligt god natt gick in till sig för att lägga sig, bröt Laura omsider den långa tystnaden och sade till sin bror i en öppen trohjertad ton: Det är mycket som talar till det stackars barnets ursäkt. Hon har så plötsligt erhållit sin frihet, och hennes uppfostran