Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 2

till sin plats för att sätta sig till sin sömnad, men just som hon skulle sätta sig ned, sade Laura till henne i vred ton: Hvar har du varit? 4I skogenX, svarade Leonora och rodnade, utan att sjelf veta hvarför. Men, min söta flicka, sade mr Chausen, det är verkligen inte passande för ett ungt fruntimmer vid din ålder att spatsera ensam i skogen. Du gör bäst uti att afhälla dig derifrån. Men var du också ensam i skogen? sade Laura helt plötsligt. Leonora kunde icke svara härpå. Frågan var så enkel, att det endast behöfdes ett ja eller ett nej; men ja ville hon icke säga, emedan det icke var sant, och nej kunde hon inte heller säga, på grund at det löfte hon gifvit Leslie. Nå, tala bara om huru saken förhåller sigt, sade mr Chausen; du behölver inte vara rädd för oss. Håll dig bara till sanningen ! — Ja, det vill jag göraX, svarade Leonora. Du var således ensam, inte sant? sade mr Chausen. Men jag tycker verkligen inte om rv går så der omkring på egen hand och gör nog detinte heller hädanefter — iN sant? Nej, det skall jag inte göra, sade den unga flickan. Laura föll henne emellertid i talet och sade: Du var således inte ensam i skogen, Leonora. Du kan inte neka det. Du gick ut för att möta någon. Leonora svarade icke, utan lutade sig med tärfyllda ögon ned öfver sin sömnad. Mr Chausen var nästan lika förlägen com hon. Han reste sig upp, hopkramade tidningarne i sin hand, vände ryggen åt de båda flickorna och lutade sig mot kaminfrisen. Han kunde i sitt hjerta icke annat än taga Leonoras parti, fastän han insåg att Laura hade rätten på sin sida. Var det mr Leslie ? Mr Leslie! utbrast hennes bror. Det är ju en orimlighet!