Aftonbladet – 21 oktober 1864, sida 1

ställe 1 bladet in extenso meddela, vara så affattadt, att hvar och en, som det ringaste I kan läsa mellan raderna, bör finna, attitalienska regeringen allsicke afsäger sig hvarje tanke på Rom såsom hufvudstad, utan att numera proklameras principen: Roma fara Ida se! Italienska regeringen har icke förbundit sig till något slags intervention för .) den händelse, att romarne, sedan franska I trupperna äro borta, sjelfva göra upp räkningen med påfvestolen. Mazzini har deremot uppträdt ej blottmed en protest mot Septemberaftalet, utan tillika med förklaring, att han vet att det är fråga om landafträdelser till godtgörelse åt Frankrike. Han uppgifver icke sin källa, men man bör komma ihåg, att han äfven år 1860 var den förste, som förklarade, att landafträdelser skulle göras till ersättning för mellersta Italiens införlifvande. Likaledes har deputeraden E. Boggio utsändt en flygskrift, som förklarar att Frankrike skall få några landsträckor vid Alperna, antingen hertigdömet Aosta förmedelst reglering af gränsen eller Susa och Pinerolo, hvilka en gång varit fransk besittning. Om Garibaldis åsigt finnas mycket olika uppgifter; än berättas det, att han förklarat att man nu måste begagna den gynnsamma . ställning, som inträdt genom aftalet med Frankrike; än påstås det, att han beskyllt Italiens politik att gå tillbaka i stället för framåt, samt att han kallar den skedda af sägelsen af Rom en oerhörd skandal. Likaledes heter det, att han skall infinna sig i parlamentet och deltaga i dess förhandlingar i denna fråga; men om han skall förIsvara eller angripa aftalet, vet man ej — bådadera påstås. Man antager för öfrigt, att han är för mycket italienare att synnerligen mycket bry sig om, att Piemonts öfvervigt brytes, och att detta varit en hufvudpunkt i saken, kan ej betviflas. Pie monteserna ha haft en ofantlig öfvervigt, derigenom att kadrerna i krigshären och . officerskåren till största delen utgingo från :Piemont, samt att äfven ett mycket stort antal af de civila tjenstemännen så väl i centralstyrelsen som i provinserna måste tagas derifrån. Detta har väckt afund hos de öfriga italienarne, och derföre helsades budskapet om hufvudstadens flyttning nästan öfverallt med jubel. I Milano har dock den demokratiska föreningen protesterat, och nu uttalas i Syditalien önskningar, att hufvudstaden måtte förläggas till Neapel i stället för till Florens. Härpå skall dock svårligen något afseende fästas. Regeringen lär vara ) fullkomligt lugn och så öfvertygad om parlamentets samtycke till öfverenskommelsen, att hon redan skickat kommissarier till Florens, för att bestämma de nya residenserna för konungahuset, kamrarne, departementena 10. s. v. Likaså är hon ifrigt sysselsatt att uttänka den ersättning, som skall gifvas Turin för den förlust, staden kommer att lida. Parlamentets medlemmar börja redan samlas, och man väntar blott från två håll motstånd mot ministåren, nemligen af de egentliga piemonteserna och at medlemmarne af yttersta venstern. Både Ricasoli och Ratazzi skola försvara hufvudstadens flyttning. Till följd af aftalet med Frankrike skall italienska regeringen företaga en betydlig nedsättning af armens styrka, utan att dock derigenom förminska landets försvarskraft; detta sker hufvudsakligen för att förbättra finanstillståndet, emedan ett nytt lån vore mycket vanskligt och försäljningen af statsgodsen och jernvägarne eljest icke skall förslå att uppfylla de många anspråk, som göras på det unga italienska riket. Genom hufvudstadens förläggande till Florens skall Toscana förlora sin nuvarande lagstiftning: det har nemligen hittills behållit icke blott sina äldre lagböcker, utan äfven den äldre förvaltningen, kommunalförfattningen och ordningen för polis och fattigväsen. Dessa skola nu bortfalla, och man skall således föras ett steg närmare till en allmän italiensk lagstiftning, ty det finns mycket i de toscanska förhållandena, som förtjenar bibehållas, ja, upptagas i det öfriga landet. Österrikes hållning i afseende å de nya händelserna är ännu oklar. Militärpartiet litar på armåns krigsduglighet och vill ha krig, för att hämnas på Magenta och Solferino; diplomaterna och folket önska deremot fred, emedan ett krig sannolikt skulle fullborda landets undergång. Bland diplomaterna ha till och med önskningar framstälts om en öfverenskommelse med Frankrike och om Italiens erkannande, och likaså måste äfven armåreduktionen anses såsom ett fredligt tecken. För öfrigt blir det ständigt klarare för många österrikare, att Venetien förr eller senare skall gå samma väg som Lombardiet, och att Österrikes ställning till det öfriga Europa beror af att denna fråga löses så snart som möjligt. — En fransk resande, som besökt Venedig i år, lemnar en mycket mörk målning af stadens tillstånd; det var som om staden var döende, isynnerhet då man kom från det glada och lifliga Milano, Palatserna vora öfvergifna eller beboddes af österrikiska soldater, ingen handel, ingen industri; blott få gondoler gledo fram på kanalerna och för det mesta blott till de resandes bruk: de rika familjerna slå sig ned på landet eller begifva sig till Milano, Florens och Turin, och den fattiga befolkningen är usel och smutsig samt lefver af utlänningarnes almosor, hvaremot de enda, som äro glada i staden, äro de österrikiska officerarne. Åfven försäkras det, att franska amiralen de la Ronciere fört hem från sin vistelse i Venedig en mängd bref från ansedda män, som med undertecknadt namn uttala sitt hat mot Österrike. Det är således allt framgent blott en fråga om tiden, när Österrike skall förlora detta land; ty i längden kan ett sådant tillstånd ju icke bibehållas, och sterrike måste nu se till, om det icke förlorar mera genom att vilja bibehålla Venetien genom krig än genom att afslå det i fred. Påfvehofvet tyckes vara något lugnadt; åtminstone döljer det officielt sin arm, hvaremot de klerikala bladen fortfara att asa mot September-ötverenskommelsen såmm ER er fr