Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 3

svär; jag trodde att ni skulle skrifva till mig, och kunde aldrig inse att ni skullc komma sjelf. Men ni är väl inte missnöjd öfver ati se mig?4 sade Leslie och fattade hennes hand, som hon åter drog tillbaka, sedar hon erkänsamt tryckt hans hand. För min del är jag så lycklig öfver alt ha kun. nat göra er en tjenst, att jag inte kan an. nat än glädja mig öfver de obehag som gjort att jag fått sammanträffa med ert. Ack, mr Leslie, jag är öfvertygad at ni inte skulle säga så, om ni visste huru olycklig jag varit. cMen nu är ni ju inte längre olycklig Ni känner ju att jag kan och vill aflägsna alla sorger från er — att det står i mir makt att göra er lycklig?4 Det hoppas jag; men det kommer at dröja länge innan jag kan betala ert. Huru kan vi väl tala om sådant? De var inte det jag menade4, sde Leslie, i de han förmådde henne att sätta sig ned på del omkullfallna trädet, der han på sista tiden hade stått och betraktat henne, samf tog plats vid hennes sida. Jag tänkte på huruvida ni visste huru lycklig jag i detta gonblick känner mig, emedan ni hyser troende för mig — emedan ni vänder er till mig, och utvalt mig till er vän framför alla dem, med hvilka ni umgås. Jag tänkte på huruvida ni möjligen anade att detta ögonblick för mig var det ljufvaste som jag någonsin upplefvat. Jag bedrager mig väl icke i denna min förmodan?? fortfor han, i det han tog hennes hand i sin. År ni inte öfvertygad att ingen kan mera uppriktigt än jag önska er lycka, att ingen kan vara er en mera samvetsgrann rådgifvare än jag, och att ingen kan vara mera villig