Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

under hvilka lifvet skall stråla för oss i hela sin glans, om också hela förtrollningen inte räcker längre än ett månskifte! Du hulda, lugna anlete, när skall du väl så stråla mig till mötes?? Följande dagen kom han tillbaka och såg henne ånyo. Byns klockor förkunnade honom att det var en helgdag och Leonora, som icke af någon hade fått anvisning hvarest hon kunde utöfva sin vanliga andakt, gick ut i täta skogen för att der finna ett tempel. Han såg henne böja knä invid det stora trädet, ödmjukt nedslå ögonen till jorden och göra korstecken, medan hon öppnade sin bönbok. Det förekom honom som om detta sätt att förrätta sin andakt bättre öfverensstämde med hans föreställningar om Leonora, än om hon hade bedt till Gud med sina egna ord. Hon gjorde hvad man hade lärt henne att hon borde göra, utan att sjelfständigt ingripa deruti, och hon framhviskade det skrifna formuläret, under ständigt upprepande af samma fraser och oupphörliga korstecken. Hon slog upp bönboken på de ställen der märken 1 boken visade att hon borde läsa, och ehuru det dröjde länge innan hon hann läsa igenom alla bönerna, visade hon dock ingen brådska att komma till slut dermed ; men hon tycktes just icke heller fästa någon synnerlig vigt dervid, och då de föreskrifna bönerna voro genomgångna, reste hon sig åter upp. Derpå satte hon sig ned på det kullfallna trädet, upptog likasom förra gången, sin sömnad och började att arbeta i skuggan af le löfrika träden, hvilkas grenar saltesiröelse af de milda vindfläktarne. Hvad hon änkte på, medan synålen gick fram och illbaka, skulle han bra gerna velat veta. Utan tvifvel måste många tankar strömma