Aftonbladet – 19 oktober 1864, sida 2

dig af med att skälla, jag, skall du få se! mumlade han för sig sjelf i det han af lägsnade sig. Han kände en outsäglig längtan att återse Leonora. Han önskade att han alltid finge vara hos henne som en osynlig åskådare ty han ville ha visshet om det verkliger funnes ett så oskyldigt väsende, och glädje sig åt denna syn, ifall han blefve öfverty gad om dess verklighet. Han ville njuta deraf och sedan utplåna den ur sitt hjerta: ty han tänkte endast på alt för ögonblicke tillfredsställa den lidelse som fyllde hans bröst, medan hans framtids tankar endas vände sig om ära och framgång i den stor. miga verld, som tycktes honom ligga helt och hållet utom den sfer i hvilken han nu rörde sig. Följande dagen iklädde han sig en arbetares drägt och tryckte en gammal hatt så djupt ned öfver ögonen som han ansåg det förenligt med sin nya ställning. Han tog en yxa i hand och hoppades undgå att bli igenkänd så framt han kunde laga så att han ej kom i medelbar beröring med mi Chausen och hans gäster. Sedan han väl kommit in i skogen, gick han genast fram till strömmen, der han hade visat Leonora vattenfallet, emedan han visste att hon se: dan dess ofta plägade begifva sig dit. Hans förhoppningar blefvo öfverträffade, ithy att han slapp vänta ett enda ögonblick uti ovisshet och tvifvel; ty der stod en qvinlig gestalt på alldeles samma ställe der han förr hade sett Leonora, och ehura ansigtet var bortvändt, såg han dock ögon blickligen att det var hon. Vattenfallet hindrade henne att höra hans steg, och det lyckades honom att närma sig henne mellan träden så mycket, att han noga kunde observera henne utan att vara synnerligt