Aftonbladet – 19 oktober 1864, sida 2

narklernas torbundsgsarantier, eger det 101Jaktligen ingen framtid på annat sätt än enom den radikala lösming, som vi redan era gånger antydt. Underrättelserna om fredsförhandlingarne i Wien antyda fortfarande ett nära förestående slut. Wiener General-Corresp. af den 13 antager bestämdt, att konferensledamöterna blott skola behöfva en kort tid för fullbordande af sina arbeten, och att det definitiva fredsslutet kan väntas före utgången af Oktober, Neue Presse af samma dato berättar, att ett nytt möte egt rum den 15, hvaruti stormakterna mottagit Danmarks samtycke med afseende å gränsregleringeförslagen, så att denna fråga nu måste anses afgjord i öfverensstämmelse med fredspreliminärerna. Flera tidningar framställa såsom tvifvelaktigt om stormakterna skola antaga Danmarks medgifvande angående en aversionalsumma af 5 millioner, eftersom danska regeringen härvid skall ha fästat det vilkor, att Jutland oförtöfvadt skall utrymmas af ockupationstrupperna. Deremot bekräftas från flera håll att österrikiska frup erna i Slesvig och Jutland fått order att Illa sig marschfärdiga. Enligt andra berättelser skola Preussen och Österrike ha afslutat en konvention angående det framtida besättandet af hertigdömena, så snart freden blifvit undertecknad. 1 hvarje händelse skola förbundstrupperna i Holstein efter fredsslutet genast blilva uppfordrade att utrymma landet. Förbundsdagens möte, som var utsatt till den 13, har blifvit uppskjutet. Den oldenburgska arfsskriften har ännu ieke inkommit; man talar om en ny bearbetning af densamma genom den bekante preussiska hofhistoriografen Leop. Ranke. Hr v. Beust har lemnat förbundsdagen sin räkning för vistelsen i London och sin diplomatiska verksamhet på Londonkonferensen; den belöper sig till 14,000 gulden, som nu skola repartiseras på småoch mellanstaterna. Om landtrådet Ahlefeldts resa till Berlin meddelas till Börsenh., att den hertigliga agenten äfven haft audiens hos kronprinsen och kronprinsessan i Potsdam. Det intryck, han mottog vid hofvet, var att prinsen kunde blifva preussiska regeringens gunstling, om han ville gifva erforderliga garantier för foglighet och undergifvenhet för Preussens intressen, d. v. s. finna sig uti att vara en provinsialguvernör snarare än suverän. Det heter vidare att hr v. Ahlefeldt medgaf nödvändigheten af omfattande koncessioner, men icke kunde afsluta någon öfverenskommelse, då preussiska kabinettet vägrade att underhandla med pretendenten, innan hans arfsrätt blifvit erkänd. (Enligt en annan version skall hr Ahlefeldt blifvit så förskräckt öfver de preussiska fordringarnes vidtomfattande n tur, att han skyndsamt återvändt hem.)