Aftonbladet – 18 oktober 1864, sida 3

En prosaisk hvardagshistoria. Det är hvarken politik eller romantik i hvad vi här hafva att omförmäla, men det är ett litet bidrag till kännedomen om vårt sociala lif, från områden, dit man sällan är i tillfälle att kasta någon blick. Ouaktadt vår mångbeprisade urgamla frihet, finnas i våra undangömda bygder mycken ofrihet och mycken nöd, som icke kan eller vågar höja en klagan, mången paria, som icke finner något skydd, men väl blir skydd af alla, i det man just i hans elände och förkommenhet finner en ytterligare anledning att förkasta honom och göra honom ännu mera eländig. Huru mången, som hör eller uttalar ordet husvill, kan göra sig ett ET begrepp om hvad det vill säga, när det tillämpas på en familj? Inhysesmannen Jon Jönsson hade år 1849 med kyrkoherden Setterlunds skriftliga medgifvande inflyttat uti ett ödelagdt fäbodställe, kalladt Wåhlbergssätern, beläget på utmarken till pastorsbostället i Ny socken af Carlstads län. Han reparerade och odlade här och fullgjorde till prestgården en viss dagsverksskyldighet. Han är nu 60 år gammal med mycket svag hörsel, har hustru och fyra minderåriga barn. Bedan en ny astor, A. Almqvist, tillträdt prestgården, lät han genom konungens befallningshafvande förständiga Jon Jönsson att afflytta från fäbodestället vid påföljd att eljest på egen bekostnad! varda derifrån vräki, I Augusti förlidne år verkställdes vräkningen. Sådant kännes hårdt för dem det drabbar, men den som anordnar och verkställer det är i sin fulla och goda rätt. Orätten är helt och hållet på de stackares sida som skola vräkas, ehuru ce till följd af vanvårdad uppfostran och outveckladt rättsbegrepp ha svårt att kunna till fullo inse sin orätt. Då vårt klimat icke tillåter en familj att större delen af äret bo under bar himmel och sådant icke heller skulle af vederbörande myndigheter tolereras, äfven om det ginge för sig, skyndade sig Jon Jönsson att bereda sig något tak öfver hufvudet, så mycket mera som en hans tolfåriga son straxt innan vräkningen verkställdes hade råkat hugga sig med en yxa i knäet och var i behof af något slags omvårdnad. Han uppkastade då i grannskapet af sin förra stuga en jordkula. Men han blef till följd deraf genast stämd af kyrkoherden Almqvist till Elfdals häradsrätt för att stå till ansvar för det han oloftigen ät sig uppfört en såden bostad och dervid användt virke, taget från pnastorsboställets skog. Ur nämnde häradsrätts utslag läna vi följande skildring af denna stuga, algifven af tvenne vittnen: ?I följd af Jon Jönssons enträgna begäran, följde vi honom till hans Nilla stuga, som till en del var nedgräfd i jorden, för att uppskatta det byggnadsvirke han begagnat; men något värde derå kunde vi icke bestämma, emedan den var uppbyggd af ganda, halfruttna vindfällen (kullblåst skog) samt några små torrgranar, som blifvit hemburna på mannens axel. Stugan var 4!2 alnar lång, 434 alnar bred, 2!2 alnar hög från golfvet till väggbandet samt 4 alnar från golfvet till ryggåsen, något flattak, golf eller fönster funnos icke, utan stugan var dyster och mörk och liknade knappt en menniskoboning. På ena tvärväggen var en öppning upphuggen i väggen, hvarigenom värmen ingick från en utom väggen stående mycket dålig mur. I detta usla boningsrum fanns inga inventa-rier, utom en gammal gryta. På detta kalla jordgolf i en vrå låg några löfqvistar öfverhöljda af några smutsiga trasor, hvarpå hvilade 3 eller 4 stycken sjuka och nakna barn.? Häradsrätten dömde naturligtvis, i full öfverensstämmelse med lag och rätt, att Jon Jönsson, för att olofligen hafva uppfört bostad åt sig, hvartill han förutom vindfällen användt virke, som kan anses hafva utgjort en mansbörda?, skulle böta för den olaga intagan 2 rdr 50 öre och för åverkan 50 öre, eller tillsamman 3 rdr, till treskifte mellan kronan, häradet och kyrkoherden Almqvist, samt att i händelse af bristande bötestillgång straffas med 4 dagars fängelse vid vatten och bröd. Den fattiga familjen måste nu på senhösten tillbringa några veckor ute på marken, till dess ett fattigt torparefolk förbarmade sig och inrymde dem i sin trånga stuga. Jordkojan har på vederbörligt sätt blifvit jemnad med jorden. Häruti finnes ju icke det ringaste att klaga öfver. Allting har gått mycket lagligt och rättvist till. Men det torde dock kunna i någon mån förlåtas den gamle döfve mannen, att han är