Aftonbladet – 17 oktober 1864, sida 2

melodiska IlNerUanet. Hundra års kamp mot dödsstraffet. I, Hvilka invändningar hade nu Beccaria at! göra mot dödsstraffet? Tillropade hon massorna alt afkasta de bojor, som voro lagda på dem? Fordrade han att de bestående strafflagarne omedelbart skulle omstörtas? Väckte han misstanke mot de flurstars moraliska karakter, sow hade underteckpat en dödsdom? Eller appellerade han till domrarnes medlidande, på det de skulle låta de lagar slumra, dem de voro tillsatte att vaka öfver? Intet af allt detta. Den enda förbrytelse, hvartill Beccaria gjorde sig skyldig, bestod deruti, att hun vände sig tid de mildare känslorna, att han öppnade öronen för mensklighetens stämma, och på detta sätt bidrog till hvad många kallade qviolighet i lagstiftninge.. åå Beccaria bekampade den ärlda trosartikeln om dödgstraffets giltighet, var det isynnerhet två skäl, hvarpå han stödde sig och af hvilka det ena var af rent abstrakt natur och samt manhängde med statens allmänna berätticande, medan det andra mera tillhörde erfarenhetens område. 1 motsats till den trsditionellå teologiens påstående lärde det förra århundradets filosofi, att staten icke var ett tillfälligt faktum eller en af Gud fastställd ordning, som bestod uti undersåiarnes blinda lydnad, utan att den tvärtom var skapad af den menskliga friheten, att den framgått utur bristfäl!igheten i det 5aturtillstånd, som föregick statslifvet, och att den säledes stödde sig på hvad man fann ändamålsenligt. Statens uppkomst återföres tll en frivillig underkastelse af alla medborgare, till en gemensam öfverenskommelse. Man längtade då efter denne föreställning, för att finna en öfvergång till fordringarne på politisk frihet och ailmänna menskliga rättigheter. Medan Rousseau i sin Contrat social försvarar dödsstraffet, ge om trvmhållande af det brott individen begätt mot den ömsesidiga öfverenskommelsen och hvarigenom han ställer sig utom all lag, drager Beccaria af samma tanke om en ursprunglig öfverenskommelse den slutsats, att ten ötver lif och död icke kan vära öfver. lemnad till statsmakten af nägon enskild menniska: ty hvarje enskild hade blott äppoffrat så mycket af sina ursprungliga rättigheter, som var oundgängligen nödvändigt ör alt åtnjuta de fördelar, som bärflyta från samlefnaden i en stat. Hade Beccariai sitt ongrepp mot dödsstraffet stannat vid denna föreställning, så hade han sannolikt föga uträttat. Etier franska revoutionen förlorade denna tanke, att en ömsesidig öfverenskommelse utgjorde statens grundval, snart nog sitt anseende. Mycket vigtigare för den följande tiden var derför det andra sl let, som han anförde, nemligen ait dödsstraffet icke medför den, dermed. åsyftade verkan, att det kan undvaras och att det ir rent af skadligt. Ty här kande striden löras med fakta, med 1akttagelser och med erfarenheterön. Visserligen äro det rättvisa och det nyttiga begrepp, somstå i mycket närå summannung och ofta smälta tillhopa. Men då trägan gäller, huruvida en straffart är ir berättigad eller icke, skall alltid den be: hälla segern, som kan bevisa att bättre re sultater vinnas på annat sätt. För att er: nua sonningen härar, behöfver man ingalunda sluta Äg till dem, som blott vilja straffa för den yttre nyttans eller fördelensa skull. Tvärtom sök e Beccaria yttersta unden till statens makt att straffa uiirättsan och det menskliga samvetets fordrinMen hvad medien angår, så gäller an om hvad som bäst uppfyller sitt indamäål. I medlet af förra århundradet var den veriygelsen ännu allmän, att dödsstraffet rar i hög grad nyttigt, att det afskräckte rån begående af svårare förbrytelser och it man derför icke på något sätt kunde indvara det, en åsigt, som ännu i denna lag räknar många avhängare, ehuru numera ällan någon är dristig nog att erkänna, det wan finner straffets ändamål vara att afkräcka. Emot denna mening uppträdde nu 3eccaria, TD är blott af två skäl, skrifver han, som ea medborgares död kan anses nyttig. först om han, äfven om man beröfvar hoiom friheten, bibehåller så stor makt och nflytande, att samfundets säkerhet lider ler-f, om alltså hans blotta tillvaro kan rerka, att statens rättsliga författning omjrtades. En medborgares död kan ulltså Hifva nödvändig, om en nation är i berepp att antingen eröira eller förlora: sin rihet, om samlundet belinner sig iettuppösningstillständ, om oregelbundenheten med tt ord träder i lagens ställe. Men om räten har sin gilla gång, under en regering, om stödjes af allmänt samtycke. och såväl nåt som utåt styrkes af sin statsmakt och Ilmänna opinionen — och denna sednare r kanske starkare än alla våldsamma meel; — der herraväldet blott hvilar hos den ittmätige herrskaren, och der rikedom blott an tförskaffa lofliga njutningar, men icke ;irmår besticka embetsklassens redlighet, — er ser je icke den minsta nödvändighet . tt mörda en medborgare, med mindre mai hans död funne det enda medlet att afålla andra från brott. Och detta skulle ara det andra skälet att tinna dödsstraffet ittvist eller nyttigt.? Hvad Beccaria vidare yttrar. om detta käl, som skulle ligga uti det: afskräcande i sjelfva straffet, och. sättet hvarpå an bekämpar dödsstraffets. anhängare, geom skildring af det intryck en alrättning ör på äskädarne, förtjevade ännu i dag t återupprepas och läsas. ; kär Men hvilka andra medel har eamfundet