Ul JalRVÄTUSSLYTCISCT) Hdadlltl IVLIVAUT I udR Alle komma till en redogörelse för den ransakning. som af rådhusrättens fjerde afdelnings ledamöter å fängelset hölls med för ifrågavarande mordbran sök tilltalade qvinnan Sofia Eriksdotter. Vi a oss böra nämna, att Eriksdotter å fängelset ej undergår bestrafining för något föröfvadt brott, utan att hon i följd af bristande laga försvar den 9 sistl. Januari dömdes till två års allmänt arbete. Ett offer för lättsinnet och prostitutionen har hon en gång förut. nemligen år 1861, af samma skäl varit å korrektionsfängelset intagen och visade redan då en så hög grad af vanartighet och elakhet, att hon gaf bevakningen och de som hafva sig fångvården vid fänelset anförtrodd mycket att skaffa; men nu har iron om möjligt gått ännu längre, i det hon itererade gånger sökt anlägga eld öfverallt i de celler, der hon i följd af sin elakhet blifvit inspärrad. Hennes själstillstånd är för dem som omgifva henne en gåta och vid ransakningen i går ingsfvo hennes ursinniga skrik och åtbörder domstolens ledamöter den föreställning, att hon ej eger sina sinnens fulla bruk. Sedan domstolens ledamöter intagit sina platser i sessionssalen, ett af fängelsedirektörens boningsrum, tillsades en fångknekt att hemta Eriksr, och en stund sednare fick man höra ett förfärligt tjut, som fyllde hela fängelset och hvilket Enksson, som vid afhemtningen satt sig till motvärn samt derunder rifvit fångknekten, upphäfde under det hon af denne med biträde af ett par qvinliga fångar, bars öfver korrektionsgården. Hon fortsatte med tjutzandet äfven sedan hon inkommit i sessionssalen, på hvars golf hon nedlades, då hon ej kunde förmås att stå upprätt. Domstolens ordförande, rådman Norbin, upp: manade henne vänligt att hålla sig tyst och svara på anklagelsen. men Eriksdotter, utan att akta derpå, fortfor utan uppehåll med sitt oarti kulerade tjutande, som öfverröstade domarens föreställningar, och vältrade hon sig derunder på golfvet, liksom hon haft något anfall af konvulioner eller spasmer. Att detta icke var förhålandet, upplystes af den närvarande fängelseläkaren doktor Schagerström, som tillika på fråga af ordföranden, om hon vore sinnesrubbad, förmälde, att Eriksdotter icke gifvit honom någon anledning att antaga sådant. Hela hennes beteende hade fullkomlig likhet med ett i högsta grad vanartigt barns, som man ofta af ilska får se kasta sig framstupa på golfvet samt skrika med full hals och sparka. — Hon har en svag. späd kroppsbyggnad, är ljuslätt, med stora, grå ögon, glödande af en vild energie samt illska Hennes öppet stående mun med stora läppar och utstående breda tänder gifva emellertid ät hela ansigtet en prägel af dumhet och nästan halffånighet. Då man ej förmådde tysta hennes skrik, tillkännagaf ordföranden, att ransakningen ändå skulle fortsättas, och uppläste anklagelsen med hög röst: men i samma mån som han höjde rösten, tilltog äfven Eriksdotters tjut. Derunder syntes hon likväl anstränga sin hörsel, för att atta anklagelsens innehåll, ty hon vältrade sig ett par hvarf längre fram mot dombordet. Doktor Schagerström. likasom fängelsedirektören Wiberg och allmänna åklagaren, stadsfiskal Silfversparre, upplyste nu, att Eriksdotter låtit förstå, att hon ernade iakttaga ett dylikt beteende inför domstolen. Under allt detta fortsattes hennes tjutande, nu blandadt med det oupphörligt upprepade hörbara ordet: mördare! som framressades mellan hennes sammanbitna tänder. itt par gånger reste hon sig upp och sökte afgsna sig genom dörren. då hon fasthölls och åter nedföll till golfvet så handlöst, som om hon ej skulle haft en muskel i sin kropp. Ett par af direktören Wiberg åberopade vittnen, mamsellerna Hilma Laura Ericsson och Wfihelmina Widström, hvilka hafva uppsigt öfver fångarne, förekallades, fingo aflägga vittneseden och berättade: Hilma Erieson, att Eriksdotter flera gånger anlagt eld. Vid ett af de i rapporten omnämnda tillfällen, eller den 22 Sept., såsom hon förmodade, dato kunde hon dock ej med säkerhet erinra sig, hade vittnet, som befann sig i öfre korridoren, förmärkt rök uppstiga, och då hon begaf sig ned i den undre samt in i Eriksdotters cell, förmärkt halm utdragen på golfvet, som varit antänd, så att det kolat i golfvet och dörren. Elden var dock redan vid vittnets ankomst slocknad, förmodligen dämpad af Eriksdotter sjelf, som plågades af röken. Detta var vid 9-tiden på förmiddagen. Sednare framåt kl. 12 hade vaktknekten underrättat henne om, att eld ånyo utbrutit i Eriksdotters cell, och då hon dit ankom, efter att hafva underrättat vaktbefälhafvaren om saken, hade elden lågat i en trälucka, som var anbragt inuti cellen framför fönstret, för att göra denna mörk. Elden hade ånyo blifvit släckt. På vittnets fråga till Eriksdotter hvad hon tänkte på och föreställningar, att hon sjelf skulle blifva första offret för sina illbragder samt qväfvas af röken vid dessa vansinniga försök, hade hon svarat, att hon kröp under filten. så att detingenting gjorde henne om det rökte. Vittnet syntes för öfrigt vara så van vid Eriksdotters brottsliga tilltag, att hon ej lagt något märke till denna dagens händelser, hvarföre hennes berättelse om förloppet var mindre redig. På framställd fråga, om vittnet hade sig bekant huruvida Eriksdotter till en del förstört tvenne kakelugnar samt sönderrifvit fängelset tillhörande klädespersedlar, svarade vittnet, att hon sett kakelugnarne vara söndriga och förmodade, att Eriksdotter gjort detta, då ingen annan vistats i cellerna under tiden. Hon hade likväl ej sett då det skedde. Sammalunda var förhållandet med några af de uppgifna kläderspersedlarne. . De hade för Eriksdotters räkning blifvit reqvir rade den ena dagen och dagen efter hade anmälan gjorts, att de voro sönderrifna. Mamsell Widström, som iliklhet med förra vittnet, föga lagt på minnet dagar och tid, då eld: af Eriksdotter blifvit anlagd, uppgaf att hon vid ett tillfälle från cellen n:r 22, der Eriksdotter då förvarades, förmärkt rök uttränga och då hon dit inkommit, hade elden flammat i fönsterposten och den förut nämnda fönsterlnckan, å hvilken lågan redan förorsakat ett större hål, liksom i sjeltva posten. Angående de sönderslagna kakelugnarne och förstörda klädespersedlarne intygade hon enahanda som föreglende vittne. Hon hade liksom detta icke sett när saken skedde; men någon annan än Eriksdotter kunde, enligt hennes påstående, ej hafva gjort det. Som båda vittnena omförmälde flera tillfälleu, då eld af Eriksdotter anlagts, och tydligen sammanblandade dessa händelser, bief ångifvelse af fängelsedirektören nu derom äfven framställd, churn han, som ej närmare antecknat dagar och timmar, ieke bestämdt kunde formulera anklagelsen för hvart och ett af de särskilda fallen. . Vaktbefälhafvaren C. R. Wiberg, äfven till vittne åberopad af fängelsedirektören, hördes derefter samt berättade, att Eriksdotter minst 10 å 15 gånger under den tid hon nu sednast varit i fängelset på olika ställen anlagt eld. Från den 18—22 September hade hon förehaft dylika nidingsdåd minst fyra gänger, Första gången hade det varit i mörka cellen nir 1, då ett hål blifvit brändt i fönsterluckan ; andra gången vid dörren i samma cell, då halm blifvit framdragen och antänd, hvaraf golfvet och dörren på ett par sttillen kolat (vid dessa tillfällen hade dock elden varit dämpad innan vittnet kommit till let); tredje gången hade det skett i cellen n:r 22, då vittnet kommit tillstädes under sjelfva branden, likasom fjerde gängen, då ett större hål uppstått i fönsterluckan. aktknekten Månsson angaf nu äfven Eriksdotter för att ha, vid upphemtandet till domstolen, satt sig till motvärn och rifvit honom å händerna, så att han erhållit flera skråmar, Under. hela tiden ransakningen pågick, fortsatte Eriksdotter med. sitt tjutande, hvilket mot slutet af förhöret dock aftog något. Sedan domedamöter uppstigit, frumgick ordföran