Aftonbladet – 15 oktober 1864, sida 2

och gestikulerade lifligt, till dess Laura som plötsligt tycktes bli mycket allvarsam satte sin häst i galopp och for af, meda Leslie, som tydligen hade afslagit en in bjudning att följa dem, vinkade med han den och långsamt red vidare. Leonora gick nu utan tecken till tvekar eller förvirring fram från sitt gömställe och vinkade åt honom med handen, så snar han kunde se henne. Han red ögonblick ligen fram till det ställe der hon stod, oci sedan han stigit af hästen, började han me stor ifver och öfverdrift att berätta hva han hade gjort för henne. Leonora ble allt mer och mer förlägen, och då hon slutli en kunde få fram ett ord, berättade hor onom huru ondt det gjorde henne att hor sålunda hade låtit honom uträtta ett ärende åt henne. Hon var så ångerfull då hor gjorde denna ursäkt, att tärarne åter kom mo henne i ögonen, och i hans hjerta upp stod ett ömt medlidande, som nära nog för mått honom att kasta sig till hennes fötte; och genom sin ödmjuka kärlek höja henne så högt, att hon icke vidare skulle behöfvs vädja till någons medlidande. Jag kan inte förstå, sade han, att ni kan tala så till mig, som känt mig så lyck: lig öfver att få göra er en tjenst. Jag fann det så vänligt at er att ni just vände e till mig; ty jag står ensam 1 verlden och längtar så mycket att röna litet välvilja, att jag med glädje skulle vilja bringa hvarje offer för att erhålla ett enda ord af tacksamhet, och det till när det kunde ske gesenom att endast visa er en vanlig tjenstaktighet. Miss Ladylift — Leonora! Ni får för all del inte tala så eller hängifva er åt sådana tankar. Hvem är det väl som kunnat bibringa er så oriktiga föreställninar 266 :