Aftonbladet – 14 oktober 1864, sida 2

KENO CIVJUUCCS al Satidllt ElUCLalv, BV AUD ör närvarande sakna anställving. —— Följande berättelse om en äfventyrlig ), igt jäses i en korrespondens från Sö Ira Åugermaniand till Hernösands-Posten: Tid efter annan har i Hernösands-Posten! nliivit berättadt om den förödelse å boskap björnar anställt inom Solletteå och angrännde socknar samt om åtskilliga der anillda björnjagter. Hvilka ärventyrligheter och faror en björnjägare måste blottstälia sig för samt huru väl en sådan nyttig jagt behöfver all möjlig uppmuntran för att icke alldeles åsidosättas, visar följande jagthistoria, hvilken blifvit mig lemnad en i jagtväsendet väl bevandrad man och som äfven deltagi. i den farliga björnjagten, nemligen byggmästaren Ger i Sollefwa, hvilken meddelat den etter anteckningar af tramlidne länsmannen Wiklun( Länsman W. har i sina anteckningar kallat äfventyret björadansen, och en farlig dans måste det i sanning varit. Se här historien: Etter att åtta dagar förut hafva å Graningefjellen innngat en iran ett annat fjell ditjagad björnhona, begålvo sig till stället den 17 December 1832 sex mera olörskräckta än försigtiga, dock med bössor och spjut temligen väl beväpade och tillika med tvenne kopplade hundar försedda jägare, nemligen fjerdingsmannen Nils Grelsson, bunden Grels Grelsson och landtbonden Erik Ersson i Öster-Graninge, bonden Jonas Iwarsson och bondesonen Erik Ernst Olotsson i Söder-Graninge, Langsele socken, samt bonden Grels Grelsson i Torpet, Ytterlännäs socken. Dessa modiga män, som mi nat sig på björnhonans sa tmodighet, ströfvade bekymmerslöst omkring på det inringade fältet för att uppsöka hennes vinterläger. Men honan, som jägarne ovetandes blifvit väckt ur sin dvala, rusade genast efter jägarne, som på ett bösshåll nära gått förbi lägerstället, och angrep Grels Grelsson uti Torpet, hvilken tillfogades trenne svåra blessyrer, en i låret, en i armen ofvan handleden samt en i ansigtet, som till hälften flåddes otvan ögonbrynen. Under tiden aftryckte en al jägarne sin bossa, men skottet gick likväl icke löst, hvilket mähända var en lycklig omständighet, enär det lika väl kunnat träffa Grels Grelsson som björnhonan. Denna sökte likväl genast hämnas uppsåtet, i det hon ögonblickligen kastade sig, på den sårades fader, Grels Grelsson ifrån Öster-Graninge, hvilken hon tilltogade ett djupt sår i eva låret samt eljest vildt sargade, så att hud och hår afslets huivudet vil 3 tums vidd. Grels Grelsson måste på släde föras från stridsplatsen till sitt hem. Hans skalperade hutvud hopsyddes af den då i Öster: Graninge händelsevis befintliga skickliga vaccien Nätterqvist från Sollefteå. Härefter kom turen till Jonas Iwarsson, hvilken sökte mota honan med sitt spjut, men hvilket han i häpenheten och brådskan så illa rik: tade, att det slant förbi hennes hårtjocka sida med sädan fart, att Jon och björnhonan stötte sina hutvuden tillsammans, hvarvid Jon rände sin ena hand in i hennes gap och derefter hårdt luggade henne med den andra. Den näpst Jon salunda med sitt ihärdiga luggande sökte gifva björnhonan retade endast ännu mera hennes onda lynne; hon reste sig på sina två fötter och bjöd Jon att pröfva armstyrkan. Denne, icke oerfaren i konsten att taga fång, kastade henne genast i backen. Detta oförväntade kastförsatte björnhonan i raseri. Hon skulle nu anfalla den tappraste bland jägarne — Erik Olofsson — men med ett vildt språng rusade hon så oförsigtigt på dennes framräckta spjut, att det på en gång genomborrade hennes hjerta, hvarat döden ögonblickligen följde. De begge hundarne, till hvilka jägarne före kampen satt ej ringa lit. höllo sig på vördnadsfullt afstånd ända till dess björnhonan stupat. Björnhonan, som åtföljdes af trenne ungar. hvilka naturligtvis också dödades, ehuru med mera lätthet, var ett äldre, storväxt exemplar, hvilket synes deraf, att hon lemnade ej mindre in 5 lispund späck samt hade en hud af något ölver 4 alnars längd. I