Aftonbladet – 13 oktober 1864, sida 3

NORGE. I ett danskt blad läses följande bref från Christiania : ?Man börjar nu få klarhet i de förhandlingar som blifvit förda emellan Hall och Mauderström. Dessa båda statsmän hufva några gemensamma illusioner, Manderström tror på Frankrike, Hall tror på Manderström. Men då Frankrike svek Manderström, drog denne icke ett ögonblick i betänkande att svika Hall. Man ser nu att det icke var kung Fredriks död, som gjorde slut på det skandinaviska förbundet; det var brutet en månad derförinnan; det var icke Novemberförfattningen; det var icke heller våra däliga militärförhällanden. Det var den förvrängda franska (och engelska?) hjelpen, hvarom Manderström antingen haft löfte, eller hvarom han gjorde sig otillätliga il lusoriska föreställningar. Den till officielt bruk bestämda depeschen af den 5 Oktober visar så tydligt, som Manderströms tvetydiga stil tillåter, att Novemberförfattningen är en förevändning; men om den icke är god nog, så har han flera i beredskap. Öifverallt finnas invändningar och bekymmer, det han låtit Hall atskrifva, är en tras; alliansen var faktiskt slut den 5 Oktober förlidne år. Marspatentet är den ?glansk-is, hvarpi Mauderström, han och ingen annan, fick Danmark ut; Marspateutet är Mauderströms verk. Hall tänkte våga det med endast Sverges och Norges hjelp, om så rasande skulle vara, och deruti ligger hans försvar. Manderström som icke ett ögonblick tänkte på att våga ett krig med Danmark ensamt, bär hela ansvaret. Antingen har han icke försäkrat sig om behöflig hjelp, eller lemnades den icke då faran kom, eller (hvilket är det sannolikaste) trodde han alldeles icke att det var någon fara på färde. I händelse den utlofvade hjelpen uteblef, är han utan skuld; i båda de andra fallen är han skyldig, om ock icke moraliskt. Han har velat spela Cavours roll i norden. utan att ega Cavours genialiska framtidsblick och försigtighet. Men i alla tre fallen är det sätt, hvarpå han förberedde och utförde sitt återtåg, både tvetydigt och vanhederligt. Hvarje depesch på denna punkt, den allvarsammaste hvarpå nordens politik befun nit sig sedan 1814, borde hafva öppet och kraftfullt upprepat: Utan stormakternas hjelp gå vi icke med; men stormakterna begagna Novemberförlattningen såsom förevändning att draga sig tillbaka; derför stryk den! Då kunde man varit säker på, att den också blifvit struken, och att siormakterna skapat sig ett nytt svepskäl. Men Manderströms återtåg hade då varit både i och för sig hederligt och till gagn för Danmarks politik. Då Manderström öfvergaf sin gesandtpost, lemnade han sitt rätta forum. Hans förmåga och lycka är att kunna i konversation eller brefform behandla en högst vigtig sak i förtrolighet? och på klassisk Iranska, kortligen att vara en fiut resonerande minister vid ett främmande hof. Han skulle aldrig Säterkommit till norden för att, så länge vädret var godt, åka gratis omkring uti en stor ide. Mätte snart en ny gesandtpost öppna sig för honom — helst en, der den skandinaviska iden icke lagt för mycket beslag på hans klassiska franska.?