j den, törst bor frias genom (dOoOpetsent oh , I från den medfödda orenheten, och att djefvulen, för ett ögonblick slagen till marken; men strax resande sig igen, omedelbart derlefter ånyo begynner i menniskans eget inre sin eviga kamp mot Gud — en kamp, som för henne skulle vara dödsbringande, om Ihon ej i hvarje ögonblick understöddes af den gudomliga nåden. I Men huru förtjena denna nåd? Här skilja sig de båda bekännelserna, den katolska och Iden protestantiska, som ärda till denna I punkt gå hand i hand. Den katolska läran I yrkar, att nåden uteslutande valt sin boning inom den romersk katolska kyrkan, sem oaflåtligt mottager den helige andes ingifvelser och som allena är Guds representant på jorden, medlaren mellan menniskan och , honom. Hon allena är mäktig att upper hålla menniskan i hennes dagliga strider mot djefvulens frestelser. För att frälsning vinna, är således vilkoret att vara henne undergifven och lydig. Den hörsamme och itrogne medlemmen af den stora katolske ) hjorden skall alltifrån sin födslotimma innl sin sista suck låta sig styras och ledas af presterna, Guds språkrör, hans vigda sändebud. på jorden. — Det är lätt att drags de politiska och sociala .konseqvenserna a? detta religiösa system: Historien har desöutom fullständigt utvecklat dem. Konseqvensen är absolut och gudomlig myndighet i framsta rummet hos kyrkan, i andra rummet hos kovungarne, hennes förstfödde söner, vidare hos de hösättade klasserns, dessa hennes yngre privilegierade barn, hos ministrar. militära och civila chefer, domare, polistjenstemän, spioner, fångvaktare, bödlar — allesammans lika mycket der kungliga maktens ombud och alla representerande den bestående ordningen, hvilken; som man vet, kommer från Gud. Sådan är i politiskt afseende katolska lärans väsende, och om i våra dagar romerska kyrkan stundom synts böjd att underhandla med den moderna liberalismen, ja till och med ett försona sig med republiken af 1848, så var det blott ett heligt bedrägeri, en oundviklig och klok eftergift för tillfället åt djefvulen — om förlåtelse, jag irrar mig — en koncession, vill jag säga, åt denna olyckliga tidsanda, som man måste genom smekningar insöfva, för att så småningom återföra henne under den presterliga och kungliga myndighetens helsosamma ok. Den protestantiska teologien visar oss en annan väg till frälsning... Hon uppreste sig mot kyrkans myndighet, hvilken hou betecknade såsom en inkräktning och ett helgerån, i det hon förklarade att salighetssaken är en helt och hållet inre angelägenhet, som ej borde eller kunde förhandlag annat än i det individuella medvetandete hemligaste djup mellan meniskan allena och Gud, utan någon annan medlare än Kristus, som, ehuru i osynlig måtto, städse är bland oss närvarande, kastade hon helt och hållet öfverända den romerskt-presterliga allsmäktighetens majestätiska byggnad och tycktes ett ögonblick vilja åt Europas alla kungedömen förbereda samma öde. Af denna första impuls föddes också till lif de fris institutionerna i Holland, Schweiz, England och Nordamerikas förenta stater. Hvaraf kommer det då att hon stannat på en så god väg? Deraf att protestantismen i sjelfva gin innersta grund allsicke är revolutionär. Äfven den protestentiska läran är fiendtlig mot friheten och hyllar makten; och desse första hvälfningar hade sin rot mindre i hennes enda än i de historiska nödvändigheter och yttre förhållanden, som beledsagade hennes uppkomst. BErinren er blott, hurusom Luther och den blide Melanchthon läto sina förbannelser ljunga och huru de eggade det dessförutan rätt lidelsefulla nitet hos Tysklands furstar och adel mot dessa arma bönder, som reste sig i frihetens namn. Friheten hvilar på menniskans värdighet såsom menniska, på hennes förmåga att genom sin intelligens komma till sanningens kunskap, genom sitt eget samvete till insigt af det rätta, genom sin moraliska kraft till det goda, men alla dessa antaganden äro diametralt -motsatta der kristna teologien; och hvarje protestant, som menar allvarligt med läran om menniskans fall, om återlösningens genom Kristus gudomliga myståre, om nådens oumbärlighet, måste likaväl som katoliken afsky allt hvad hos menniskan är rent menskligi. Ja, all uppriktig teologi hvilar på menniskoförakt. Menniskan är intet, mindre än intet, hon är i och för sig sjelf ett tillhåll för lögn och synd och uselhet, och -kan ingenting blifva annorlunda än genom Guds nåd. Och derföre bidraga, förutan denna nåd, hennes dygdigaste, renaste, ädlaste, mest intelligenta, mest uppböjda sträfvanden, långt ifrån ott frälser henne, endast till hennes förderf, i det de fylla hennes hjerta med högmod och hennes tankar med gyckelbilder. Derföre kan den, menskligt att döma, mest förkastliga och lumpna menniska blifva den heligaste, om blott nåden utväljer henne och beveker hennes hjerta. Nåden försmår dem som äro stoha och lita på egen kraft, menuppsöker de ödmjuka och svaga. Följaktligen, ju mer man är sig medveten om menniskovärde och menniskokraft, desto mer är man fjerran från -— men ju mer man ringaktar sig sjelf, desto mer nalkas man den gudomliga nåden. Men eho som töraktar sig San han föraktar ock andra. Se der jemnlikheten, såsom teologerna förstå den; det är allas jemnlikhet i synd och uselhet, utan annän åtskilnad, hvad de få utvalde beträffar, än den at de röras och rättfärdiggöras genom nåden. Och hur vill pi att ur en sådan jemnlikhet friheten skall framgå — friheten, som endast lefver i och af inbördes aktning samt menniskans akte ning för sig sjelf? ; Presterriu, de katolska som de protestantiska, äro fruktansvärda för denna arma mensklighet, Har ni varseblifvit, min herre, med hvilken ängslig ifver de taga bödeln i sitt skydd? Har ni märkt, att öfverallt — jag känner ej, om detsamma inträffat i Sverge — att öfverallt, der man föreslagit dödsstraffets afskaftande, de katolska och protestantiska presterna i främsta rummet satt sig deremot? Man. har mycket förvånats och harmats deröfver, och likväl bör man 4illatå att de hade tucen oåncer rätt all