misstag, helst som den åtagit sig att trafikera Wexiö-—-Alfvesta-banan till ett pris af 30 öre pr vagnmil. Sant är att denna bana är enskild och att således hela indirekta trafikkostnaden samt lokomotivkostnad och skenslitning afgå, men stiga dessa vid stambanorna till den oerhörda summan af 123!a öre pr vagnmil, är hög tid att söka skilja oss vid en så dyrbar trafikstyrelse. Jag har derföre ingått till densamma med begäran om offleiel uppgift härå, som jag ej skall underlåta att framlägga och diskutera. Hr Hierta anhåller upprepade gånger att man ej skall betrakta mig såsom aukioritet, och häri instämmer jag af allt hjerta. Då jag för omkring 10 år sedan började finna, huru trafikstyrelserna hemma och i utlandet sökte afhålla profana blickar genom att uppställa sina räkenskaper så, att blott de invigda kunde derur draga slutsatsen: billiga frakter, och den stora allmänheten måste ätnöja sig med den krassaste auktoriteistro, beslöt jag egna min ringa verksamhet åt utredandet af denna för alla vigtiga fråga, så utt sedan hvar och en med lätthet kunde se. hvad han sjelf och hans vara borde kosta i frakt vid klokt ordnad trafik, utan att dervid behöfva det ringaste lita på andra; ty jag var i sådant fall viss att allmänheten sjelf skulle se till att icke en af dess vigtigaste angelägenheter såsom nu vansköttes. Inom ett trögt folk, fullt af hetsigheter inträffar dessutom någon gång att man först blir auktoritet, sedan man upphört att förtjena vara det, och hvar en har icke vog sjelfkritik att i rätt tid draga sig tillbaka från det allmänna samt hellre hvila på välförtjenta lagrar, än ait föråldrad vilja agera ledare för en tid, som man väl förmått amma, men ej har kraft att sedan den är uppvuxen beherrska. Det är ett sorgligt tidens tecken att se en man, som mer än de flesta bidragit till sitt Ia: ds utveckling, hissna för den fart, han sjelf bidragit att sätta igång, samt försöka det omöjliga, att återhålla ett helt sammhälles begär efter framåtskridande. Jet förvånar mig att man med en viss animositet uppställt hastighetens ökande såsom en principfråga, i stället att den väl rätteligen bort betraktas såsom en blott affär, då den kan köpas kontant. Hvad beträffar bastigbeteng ökande från 3,8 till 5 mils totalhastighet, har jag i min första artikel antydt, huru detta ul följd af egen domliga förhållanden efter södra stambanans förening med den vestra i det hela blir ren besparing, oaktadt den 40 proc. skade kostnaden pr tågmil. Om red. benäget tillåter, skall jag med snaraste söka genom detaljerade uppgifter visa, huru trafiken nu skötes samt huru den hör skötas :ör att blifva till gagn för hela andet. Denna fråga har ändtligen börjat ränga sig fram, och äf.en de minsta bidrag ill dess belysande torde vara af värde. Stockholm den 12 Okt. 1864. Herman Sandeberg.