så läng tid förfluten, att Laura för länge sedan hade upphört att vänta på dem. Hon hade gått hem ensam, ätit eller låtsat äta frukost med de andra, och sedan hon påhittat den ena förevändningen efter den undra till uppskof, hade hon mäst låta spänna för vagnen för at fara ut på en promenad, som blifvit afia!ad den föregårude aftonen. Just som hon och hennes gäster gingo ut genom lörstugan lör att stiga upp I vugnen, kom Leslie ensam gåeude trum mot huset. Laura kände sig plötsligt lättad trän sin ävgest vid den tanken, att han mähävda hude varit ensam allt sedan de skildes. Leonora kunde ha gåu vilse i skogen, men detta var icke något som behölde iugilva bekymmer, ty man skulle nog snurt 1å rätt på henne. Med sädana tankar gick hou Iram till honom. Jaså, så att ni tillbragt hela denna långa tid med att söka henne?För att söka elter miss Ladylift? Nej, visst inte; jag har fört henne hem med mig; men vi gingo mycket långsamt, emedan hon var så trött. Hon gick genom salen in i sitt rum. Ja en längsam promenad har det onekligen vuritt, svarade miss Chausen i sarkastisk ton; det är mer än två och en halt timma sedan vi skildes. uMig hur tiden förefallit dubbelt så lång, sade Leslie i hallt hviskande ton. Lauras insigte klarnade härvid upp något litet, men endast obetydligt. Ni far väl ut med oss? sade hoh med med en blick på den lilla giggen, som följde siter den stora kaleseheu. Hun kunde ju aga plats i giggen och be att få köra lör renne. Det skulle vara mig ett stort nöje att å tölja meu, svarade Leslie, men jug var tyvärr inte tid, emedan jag har flera ref att skrifva. Det är alldeles nödvän ugt utt jag skrilver dem tärdiga i dag, l ch jag mäste dessutom uppriktigt bekänna, st jug längter utt fä livet till frukost. Min