måste fella från ett högre ställe till ett lägre, det brusar, emedan en sak inte kan falla på en annan utan att uppväcka eu ljud, och träden luta sig öfver det, emedun i jorden lägo frö, af hvilka de uppspirat; men alla dessa ting äro döda, såsom ui sjelf säger, och känna ingen sällhet. Glädjen är nägot helt annat än allt deva: den bor i er själ. Den är en gältva, som skänkes er af tiug, som ej sjeliva ega den, och derlör en gåtva, for hvilken ni bör vara tacksam, och hvaraf ni bör söka drugu rdel. sKunde då den helige Franciscus ha orätt ? Om jag skall säga er min uppriktiga meuing, så mäste jag tillstå, att det skulie vara otacksamt al er emot mig, om ni iute ville se på ulla dessa saker, för hvilkas skull jag tört er hit, och ni är dubbelt förpligtad aut njuta al denna utsigt, emedan ut lått en själ, som är mottaglig för naturens skönhet. Ni tror således att jag fritt kan hängifva mig åt den glädje, hvaraf jag känner mig upptylld?s Ju visst; det ligger i er natur att njuta allt hvad som är skönt och angenämt. Allt som är skönt och angenämt! upprepade den unga tlickan och borjade grubul ufver åtskilliga saker. Då hon hade hutt lust alt stiga seut upp, att läta ett arbete livgu, uch ut länge uröja vid sin toileue — ull suker som hade törefallit henne anugenämn — hade man i klostret varnat heuue derför såsom för en svär synd. Leslie hude rätt roligt ät den förvirring, i hvilken hun nade försatt henne. sSäådaun är utminstone min uppfattning af saken, sade han i uppriktig tou. Leonora förblef tyst, och hon hade icke ängre någon brådska att komma hem, utan ef stående hos houwom för att lära hennt ut hou hade rättighet att vjuta af lifvets jjder. Då de slutligen vaudrade frumänr, mwgo de så längssmt hon möjbgen kunde nska, och innan de kommo hem var en