Han räckte henne nu sin hand, och hor hakade sig fast dervid, med lika liten fruk. tan som om den hade varit en trädgren hon behöfde sedan flera gånger, detta bi stånd, och då ban hade hjelpt henne upp för en liten stentruppa, stod hon omsider på toppen af höjden, hvarest en sådan syn tedde sig för hennes blick, att hon ovil. korligt släppte Lesiies hand för att i out säglig hänryckning hopknäppa båda sina. Strömmen 1lade tram rakt under hennes tötter, mellan klippor, som nästan slöto sig tillsammans ölver den, och föll derpå ned i ett tjugufot högt fall. Det hvita skum. met, vattnets behagliga rörelser, det doivs bruset och den uppiriskande luft, som ström. made upp frän vattnet, gjorde ett så starki iutryck på henne, att hon icke kunde beherrska sim rörelse, utan brast i tårar. Jag visste nog, att der skulle glädja e att se denna utsigt? sade Leslie; det var derför jag förde er hit. eMen är det inte syndigt att känna så stor glädje öfver deuna verldens ting?sade Leonora. Jag har läst om den helige Franciscus, att han, då han en gång vandrade bland några sköna berg, ständigt läste sina ögon på marken för att inte sc dem.4 Den ömklige narren ! tänkte Leslie för sig sjelt men uktade sig väl lör att högt uttala dessa ord. Till Leonora sade han: Enl gt min tanke var det orätt gjordt af honom; ty hans skapare erbjöd honom en glädje, och han ville inte mottaga den. cHvad menar ni? utbrast den unga flickan helt bestört. Det är vattenfallet som skänker mig nöje. Ja, svurade Leslie, men det nöje det skänker är det sjelt inte i stånd att njuta. Iute det? Nej, det är sanut — men mig ljusar och hänrycker det. eMen det rivner dug och nat utan ati känna nägon glädje.s Det kommer sig deraf att det inte har if. eDet rinner utför klippan, emedan vatten