på er. Hon sade, att man skulle berömmt mig för goda egenskaper, som jag alldeles inte egde; men ni talar endast med mig om mina fel. Ni inser således, att hvarken miss Chau: sen eller de andra begå något fel uti at läta mig göra dem sällskap? Till dess n kom hit, föll det ingen in att det kunde ligga någonting orätt deruti. Ni har be dömt oss efter edra egna föreställningar. Jag vill visst inte döma någon. Jag visste bara inte huru seden var här, det i alltsammans. Alldeles riktigt, inföll Leslie. Och nu. skola vi gå hem? tJa, om ni så önskart, sade den unge flickan. Derpå tog hon sin parasoll och gick lång. samt framåt vid hans sida. Har ni aldrig under den tid ni vistades i klostret sett skogar, stora, öppna fält och den fria himmelen?4 frågade hennes följe slagare. Nej, aldrig, svarade Leonora. Men vi spatserade i trädgården, der vi hade vackra blommor; och ibland togo vi oss äfven en promenad ut till ängen och upp på kullen. Har ni aldrig läst om sådana naturens skönheter som dessn 74 Jo, det har jag. Motsvara de edra förväntningar?4 De äro vida herrligare; jag hade ingen föreställning om huru vacker en sådan skog som denna är. Jag skulle verkligen ha stor lust att visa er den utsigt man har då man kommer fram till den lilla strömmen, som flyter ät den der sidanX, sade Leslie. Nu är ni väl inte längre trött? Vill ni gå en liten omväg med mig? eonora gick med mycket nöje in derpå. edan hon önskade godtgöra hvad hon rut hade förbrutit genom sin trötthet. Leslie lemnade gäångstigen, och hon följde fter honom, till dess höjden blef så brant, tt näst denna föreföll henne oöfverstiglig.