Aftonbladet – 11 oktober 1864, sida 2

Men det var sanntt, utbrast han, vi hade så när glömt er myndling, ert lilla fosterbarn! Det torde nu vara tid på att vi gå tillbaka och hemta henne. Han visste ganska väl att Laura nu var alldeles utmattad, och att det endast skulle kosta honom ringa möda att få tillåtelse att gå ensam tillbaka och följa den unga nunnan hem. tHvad säger ni! Hade ni verkligen glömt henne? teKunde jag väl tänka på mer än en i sender? TOch den ni tänkte på var naturligtvis inte vid er sida? Jog märker att ni inte vill följa mig, sade Lesiie och antog en litet stött min. Men huru dermed än må förhålla sig?, fortfor han med ett lugnare uttryck i sin röst, är det nu nödvändigt att vi gå tillbaka och hemta miss Ladylift. Tiden är säkert låpgt liden.t Laura såg på sin klocka. tDet var bra illa gjordt af er att tillåta nig glömma huru länge vi varit ute, sade On. Kunde ni väl tro att jag skulle påminna er derom? svarade Leshe. I alla händelser vill jag dock nu godtgöra mitt fel, hvad det än må kosta. Jag skyndar nu tillbaka oenom törnsnåret längs strömmen, så kommer jag fortare fram till miss Ladylift än på den väg vi följt, och jag för henne tillbaka till er trädgårdsvägen. Så rask och förskräckt ni än är, skulle ni inte kunna följa mig på denna väg, och i alla händelser skulle jag aldrig tillåta att ni utsatte er för sådana besvärligheter. Han var redan på väg då han sade dessa rd, och Laura, som var upphettad och trött, hade intet emnat val än att gifva efter. Mar