Aftonbladet – 11 oktober 1864, sida 2

tillfällen kan efterlefvas, såvida icke sjelfva kontraktet skall blifva en elusion af lagen, skall utan tvifvel länge fördröja de välgörande verkningar man åsyftat och bibehålla de sedvanliga kontrakterna, synnerligast på de platser, hvarest många likartade fabriksetablissementer finnas, emedan de stora ömsesidiga fördelärne af en fri flyttning icke ännu torde vara allmänligen insedda. Oss synes, som hade förordningen säkrare nått sitt syfte, om den, utan att ovilkorligen påbjuda de ceremoniella öfverenskommelsernas uppgörande, endast hade medgifvit kontraktens upprättande på högst 3 år. Det hade då trädt i klarare dag, att friheten varit principiel och altal på viss tid konditionel. Men vi öfvergå till den andra, den vigtigare delen af vårt yrkande, den att handeln och industrien ställas under skyddet af en särskild kommerciel jurisdiktion, såsom det nödvändiga vilkoret för näringarnes bestånd och uppblomstring under frihetens banår. Redaktionens främsta anmärkning emot denna vår fordran lyder: ?På samma gång vi äro ense om det högligen önskvärda i en säker och snabb lagskipning, rättstvisten må gälla hvilken fråga som helst, kunna vi dock för ingen del inse, hvarken att idkaren af vissa näringsgrenar, åsom handel och industri i någon viss inskränkt bemärkelse, mera än samhällets öfriga medlemmar, hafva behof att snarare blifva förhjelpta till sin rätt, eller att detta behof endast genom inrättande af särskilda handelsdomstolar skulle i verkligheten främjas och minst af allt, att frågan derom eger något oskiljaktigt sammanhang med frihandelsoch skyddssystemets tillämpning i vår tullagstiftning.? Vi måste antaga att vi särdeles illa uttryckt vår mening, då den så kunnat missförstås. Men äfven om så är fallet, borde ett sådant missförstånd icke varit möjligt för den, som velat taga någon närmare kännedom om den lagstiftning vi förorda, och som längesedan är gällande i flera högt civiliserade europeiska länder. Den franska handelsdomstolens kompetens är såsom det heter reel, d. v.s. den bestämmes af och beror på de transaktioners natur som dragas inför rätta. Sådana transaktioner äro alla de som lagen med ett gemensamt ord kallar kommersiella, och lagen bestämmer med sträng omsorg alla dem, som dit kunna och böra räknas. Sannt är att äfven svarande partens egenskap af affärsman, negociant, marchand, ou banquir, bestämmer skyldigheten att svara inför handelstribunalet, och denna skyldighet innefattas i lagens bud attalla förhandlingar emellan affärsmän sortera under detta tribunal, n. b. om tvistefrågan är till sin natur kommersiel. Häraf ligger för öppen dag, att det icke är de tvistande parternas egenskap af idkare af vissa närings grenar? som dikterar behofvet och nödvändigheten af den speciella jurisdiktion vi förordat, utan det är affärens, handlingens natur af kommersiel. Och detta oatvisliga behof åter är beroende deraf att sådana förändringar oftast, för att icke säga alltid, röra den lösa egendomen, hvilken i handelns och industriens händer dagligen förändrar form, ombyter egare, lätt är underkastad förskingring och försämring och som derföre icke, såsom den fasta egendomen, utan skada kan uthärda en civilprocess långsamma utveckling. Vidare beror behofvet af handelsdomstolar derpå, att handelsaffärer ikläda sig så mångfaldiga skiftande former, att endast en långsam och nära bekantskap med affärer förmår urskilja det rätta från det orätta och sveket från motgången eller olyckan. Affärsmannens erfarenhet är här, säger Montesquieu, lika nödvändig som domarens integritet. Ytterligare påkallas den jurisdiktion vi påyrka af handelns och industriens vigtigaste häfstäng, krediten eller förtroendet, hvilken icke kan finnas, der ej hvarje uppkommen tvist skyndsamt, med sakkännedom och följaktligen med full rättvisa afdömes. Att det måste blifva handelsoch näringsidkare som allmännast komma att parera inför handelsdomstolen följer naturigt af deras yrke att handlägga köpmannaattärer, men det är ej dertföre mindre nödvändigt att skilja person från sak. Denna nödvändighet blir alltmera trängande i sam ma mån skilnaden emellan handelsoch nä ringsidkare samt civil personer alltmer för svinner, d. v. 8 i den mån hvarje person sysselsätter sig med affärer. Redan nu ser man land.män utställa vexlar, embetsmän uppträda såsom delegare i och disponenter ar industriella företag eller såsom kommissionärer för penningoch kommersiella an gelägenheter. Ingenting är då enklare, ingenting billigare än att hvar och en ansvarar för sina handlingar inför ett forum som eger de, för ett rättvist, på sakkännedom orundadt domsluts nödvändiga qvalitikationer. Det är sant att hvar och en derigenom beredes till ett strängare ansvar för hvarje uraktlåten skyldighet, till ett nogorannare iakttagande af åtagna förbindelser, men detta är just hvad vi eftersträfva. Behöfva vi än vidare påpeka huru mycket handel och industri härigenom skulle vinna, och i förening härmed samhället i materiel förkofran? Behöfva vi erinra huru på samma gång vördnaden för lagen och egendomens helgd, d. v. s. samhällets moraliska väl härmed är nära förenade? Aftonbladet yttrar vidare, att det ej kan inse utt frågan om en speciel handelsjurisdiktion eger något oskiljaktigt sammanhang med fråsan om tullagstiftningen, och i samband med letta yttrande står större delen af bladets sednare artikel, hvarest det söker bevisa, tt kreditlagarne ej hafva något direkt inlytande på produktionskostnaderna. — Vi hafva dock egnat större delen af vår brochyr åt att söka lägga i dagen huru just ra kreditlagars och vår handelsjurisdikions brister verka fördyrande på pioduk