Aftonbladet – 11 oktober 1864, sida 2

gås, sade han. Det är ett fel af dem som sörjt för er uppfostran, utt ni i detta afseende blifvit så mycket försummad. Leonora var genast färdig att erkänna sitt fel och tänkte för sig sjelf att hennes uppfostran ieke måste ha varit så felfri som bon hittills hade trott. I detta ögonblick gingo emellertid alla hennes önskningar ut på att få hvila sig, och hon kastade sig dertör med glädje ned på den plats som Leslie utsökte åt henne, då hon omsider hade lyckats förmå Laura alt stanna. Laura hade emellertid ingen ro uti sig, och slutligen sprang Leslie upp, sedan han hade uppgjort en ny plan, som rick ut på att de bäda allena skulle gå till det ställe i skogen, der promenaden efter Lauras förslag skulle slutas, och att Leonora skulle hvila sig till dess de kommo tillbaka för att följa henne hem. Ja, det kunna vi gerna göra, sade Laura. Men är du inte rädd för att stanna här ensam? fortfor hon, vänd till Leonora. Nej bevars; ni har ju sagt att det inte är någon fara att frukta, svarade denna, Leslie ilade framåt med Laura och sökte visa sig så glad och munter som han möjligen kunde. Han skämtade öfver hennes outtröttlighet, beundrade den helsa och lifskraft, som lyste ur alla hennes rörelser, och förde henne slutligen så fullkomligt bakom ljuset, att hon till det yttersta påskyndade sin sång och sprang med honom öfver höjder och dalar utan att ha någon annan tanke in att rätt tydligt låta honom se hvilken skilnad det var mellan henne och den rädda och svaga Leonora. Det var först då de hade kommit till ett ställe, der de voro vida närmare hemmet in Leonora, som han plötsligt låtsade ernra sig den efterlemnade unga flickan.;