Ehuru det numera kunde anses obehöfligt att ingå i närmare granskning af Aftonbladets resonnement rörande den påbudna kontraktstiden vid aftal emellan arbetsgifvare och arbetstagare, sedan K. M:t genom nådig förordning af den 18 Junid. å., i högst väsentliga delar och i den syftning vi förordat, upphäft K. förordningen af den 22 Dec. 1846, så torde det likväl icke vara ur vägen att för ett ögonblick förflytta sig till den tid då vårt yttrande afgafs och då detsamma af bladet genmäldes, d. v. s. till den tid då 1846 års förordning ännu egde ällande kraft, för att erfara om vår underända fordran var billig och rättvis. Tidningen yttrar: ?och om man i Norrköping fortfarande vidblifver det patriarkaliska årsoch halfårs-betin et, då sådant, såsom vi anmärkt, i andra delar af riket längesedan öfvergifvits, blir det, utan verkligt tvång, undantagsvis i Norrköping bibehållna bandet icke något giltigt hinder mot skyddssystemets öfvergifvande.? I likhet med hvad så ofta sker, har tidningen här velat kasta skulden till den inhemska industriens oförmåga att uppträda i täflan med andra nationers, icke på sakförhållanden, sådane de blifvit framstälda och verkligen äro, utan på korporationer eller personer. Vi hänvisa, till bestyrkande af vår sats, till 1846 års förordning IV artikel 55 32, 35, 38, 40, hvaraf det lärer inhemtas att en kontraktstid af minst 6 månader verkligen och obestridligen är eller rättare var ett tvång, och detta icke ensamt för Norrköping, utan för hela det näringslif som förordningen omfattar. Lagen är här så bestämd, att intet tvifvel om dess rätta förstånd bort kunna wppstå. Men om, såsom bladet säger, näringar finnas, och vi veta att så är, hvilka sökt frigöra sig från detta lagens positiva stadford och utan afseende derå uppgöra aretsattal, så har dock sådant skett i strid med lagens uttryckliga föreskrift och måste således anses föga förenligt med ett lagbundet samhälles välförstådda intresse. Att emellertid så skett, kan ej annorlunda förklaras, än genom den bättre produkt, den billigare produktionskostnad, som en större frihet i arbetsaftalet betingar, och som åtskilliga näringar velat och sökt vinna vid sidan af, eller rättare i trots af lagen. Vi hoppas derföre att Aftonbladet skall medgifva det vår fordran var berättigad, att nemligen hindren för arbetets frihet böra borttagas, vid öfvergången till större handelsfrihet, emedan dessa hinder ställa sig hämmande emot industriens sträfvande att nå sitt mål, en god vara till billigt pris. Sedan vi sist yttrade oss i detta ämne har K. M:ts nådiga förordning angående utvidad näringsfrihet promulgerats, och om den icke fullt tillfredsställer vårt anspråk på arbetsaftalets frihet, så är den dock onekligen ett stort steg framåt, hvilket man har allt skäl att erkänna. Föreskriften i förordninDR 15 att öfverenskommelse skall itilllade vittnens närvaro upprättas, noga bestämmande vilkoren och tjenstetiden?, faller dock som en skugga öfver arhetsfriheten såsom princip, begränsande både arbetsgifvares och arbetstagares frihet att endast så länge båda finna det förenligt med sitt intresse, byta tjenst mot tjenst. Det obligatoriska i detta stadgande, utom det att det icke vid alla