Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 2

amtal förstockade hans hjerta? Men om nu ck Farao kan anses skyldig, hvarföre skulle i många andra menniskor straffas? Nog ar Farao en så pass allenastyrande herre i itt rike, att han sjelf och ingen annan borde nses ansvarig för sina gerniugar, allraminst ådana förstfödda, som tjensteqvinnornag örstiödda söner vid qvarnen? och de som tfångne sutto i fängelset?. För öfrigt säger ju ud: ?Jag harförbärdat Faraos och hans tjenaes hjerta, på det jag skall göra dessa mina tecsen ibland dem?. Och ändock påstår förf., att Guds straff träffade dem med full, med all ätt?, ty Gud hade förut hotat dem och de unde med otvifvelaktig säkerhet? förutse utgången. Men om denna otvifvelaktighe.? unnits, så är ju tydligt, att egyptierna af am egennytta kastat om redan då, såsom le sedan gjorde, då den verkliga otvifvelakigheten stod för ögonen. Mun tvingas såedes att på det högsta betvifla denna otvifrelaktighet, så mycket mer som Gud sjelf örstockat och förhärdat deras hjertan för att unna göra sina tecken ibland dem?. I uften förklinga då äfven förf:s ord: ?De ildste borde, understödda af sitt anseende, ha hindrat det onda och orättvisan, de borde ha lärt det yngre slägtet, att Egypten en bång genom en hebreisk yngling blef räddadt från den förskräckliga hungersdöden, de borde ha anbefallt dem helig tacksamhet mot Israel... Sälunda straffar den rättlärdige Guden otacksamheten, som visst icke är den ringaste af alla synder?. Men det heter ju älven, att Guds engel slog ej blott allt förstfödt bland menskor, utan äfven bland kreatur. Dessa åtminstone borde väl vara oskyldiga, åtminstone inför?Guds verldsstyrelse. ört. går dessa Pförstfödda? med tystnadens vördnad förbi. I stället ingår han i jemförelse mellan judendom och hedendom och påpekar deras Pskarpa motsats?, hvilken dock i förevarande fall ej synnerligen torde komma judendomen till heder. Hedendomen, säger han, antar ett öde och viljans ofrihet, men judendomen medger menniskans fria vilja. Och likväl låter judendomens Gud just i denna berättelse bortåt tjugo gånger förs stocka och förhirda Faraos och hans tjenares hjertan, på det de skulle löpa i förderfvet. En verkligen gudomlig trihet! Ytterligare säges, att denna natt ?skulle bli förskräcklig för det ena och glädjefull för det andra folket: den eviga försynens strafftdom skulle hemsöka skulden, men låta oskulden triumfera?. Vi måste här åter upprepa, att en stor del af egyptierna var alldeles oskyldig och att man torde få betvifla den eviga försynens? skuld uti, att äfven t. ex. sådana egyptiernas förstfödde, som fångne sulto i fängelset4, af mordengeln hemsöktes. Det blir alltid litet kinkigt att döma ett helt folk skyldigt och ett annat utan undantag oskyldigt, åtminstone. inför en oväldig Gud. Skall man öfver en bank lika karakterisera ett helt folk, så torde just vid detta tillfälle israeliternas ?oskuld? få en liten bismak af gemensam svekfullhet. Ty det uppgitves, att alla israelitiska qvinnor dagen före det nattliga uttåget hade, i afsigt att medföra godset, af sina egyptiska värdinvor och grannqvinvor, lånt sillver, gyllne tyg och kläder; detta blef ju en ganska ansenlig, men mindre oskuldsfull?, recett. Skyndom dock att till någon ursäkt anmärka, att deras rättfärdige? Gud var skälmstyckets upphofsman och hade befallt Moses att tillsäga israeliterna härom. I fjerde predikan yttras tvekan, huruvida de mosaiska skapelsedagarne antyda verkliga dagar eller blott tidrymder i allmänhet. Men i andra predikan har förf. redan förut grundat sabbaten på den sjunde dagen och sålunda afstängt möjligheten att med rimlighet antaga betydelsen af tidrymder. Det heter ju ock i texten, att dessa dagar hade morgon och afton, således voro verkliga dagar, ehuru visserligen solen skapades först på tredje dagen. Om förnuftet ej fattar detta, synes det dock vida mindre upprörande, än att Gud sjelf skulle låtit slagta likt och olikt de många egyptierna under påsknatten. En mycket fri tolkning gör iörf. af sabbatsbudet: ?upptänder icke eld i någon eder boning på sabbatsdagen! Han yttrar der vid: ?Vi mena: tillåten åtminstone icke på sabbaten uppstå det jordiska sträfvandets eld?. På sådant sätt vore lätt att bli qvitt hela ceremoniallagen. Med någon förundran finner man, att förf. anser Salomo som författare af Predikarboken. Sjelfva Hengstenberg har dock funnit nödvändigt att nedflytta denna bok till efter fångenskapen. Mycket vacker är predikan på konlirmationsdagen, då förf. ej har någon gifven text att ex officio hårdraga. Vi tro oss här återfinna förf:s verkliga skaplynne. Det är äfven angenämt att erfara, huru förf. uppfostrar sina unga trosförvandter i första rummet till menniskor och medborgare. ,Jag lärde eder, att I framför allt måsten vara menniskor, att I skolen anse alla, alla menniskor, omv ock tillhörande en annan tro och ett annat folk, som edra bröder och systrar; först om I härigenom ären värdige att kallas menmiskor, först derefter skolen heta israeliter.. Judendomen lärer, att saliga och af det eviga lifvet delaktiga äro de fromma och redliga af alla trosbekännelser, Måtte denna verkligen religiösa, verkligen gudibehagliga lära bli alla menniskors rättesnöre och egendom; måtte förIragsamhet, endrägt och menskokärlek föroli oskiljaktiga från alla reiigioner! — Af det förträffliga arbetet Naturvetenskaplig Boksamling för läsare af alla samhällsslasser af Å Berastein (ötvers. ar W. KjellNE