Aftonbladet – 7 oktober 1864, sida 2

som nyss hade fyllt sitt sjuttonde år, och han hade just i dessa dagar tagit en lysande examen i Oxford, der han hade vunnit all den ära och utmärkelse, som en ung student kan hoppas att ernå. Han hade allt ifrån sin skoltid varit van vid dylika segrar, och han var så långt ifrån belåten med sin framgång, alt han endast betraktade sina utmärkelser såsom en inledning till framtiden; ty först nu skulle han inträda på den vädjobana, der ett värdigt mål var utsatt för hans ärelystnad. Han var faderoch moderlös och hade aldrig känt någon af sina föräldrar; derför hade han också vuxit upp, utan att hans själ fått röna det helsosamma inflytandet af en öm kärlek, och i barndomsåren hade han icke heller funnit något deltagande för sina triumfer och sina önskningar. Han hade emellertid icke känt någon afsaknad häraf, ty han hade aldrig erfarit hvad motgång ville säga, och det strängt tillmätta offentliga bifallet tilltalade honom mera än det öfverdrifna berömmet i ett kärleksfullt hem, hvars välgörande verkningar han som sagdt, aldrig hade erfarit. Lifvet var för honom en skön, men på samma gång hård verklighet; han kände det både från dess goda och onda sidor, och medan han ögonblickligen krossade hvarje illusion som sökte tränga sig på honom, kastade han en längtansfuill blick efter dess fröjder och njutningar och värderade dem efter den lust han kände derefter. Han hade det gemensamt med alla friska och verksamma naturer att han egde ett rikt förråd på lefnadslust, och lif och kraft. Han hade under de sednaste veckorna uppehållit sig på ett vackert landställe, och let ljufva lugn, 1 hvilket det gamla stället äg försänkt, fick ett förökadt behag af de starka ansträngningar han kort förut hade nåst underkasta sig. Sedan han så länge hade spännt sin själs strängar för att tillegna sig andras tankar, var det en sior lättnad ör honom att under den varma högsommaen få tillbringa sina morgnar med långa