Aftonbladet – 7 oktober 1864, sida 2

noga komma ihåg att en ung flicka måste akta på hvart och ett af sina ord, bevara ett fromt hjerta och endast ha dygdiga, rena tankar, och på sådant sätt undgå det onda. Leonora satt och grubblade öfver hvad ondt, som den vördade modren abbedissan egentligen åsyftade; men hon beslöt emellertid att under alla omständigheter vandra den rätta vägen och aldrig glömma de föreskrilter, som hennes moaderliga väninna hade inpräglat hos henne alltifrån hennes tidigaste barndom. Hon fortfor att samtala med den ärevördiga damen så länge som klostrets pligter det tilläto; derpå deltog hon för sista gången i aftongudstjensten och förskönade den med sin herrliga röst, hvars frestelser till högmod vid verldens beundran abbedissan hoppades hafva besegrat medelst sina förmaningar. Den deltog äfven i de själamessor, som lästes under natten, och likväl var hon uppe då klockorna den tidiga morgonstunden ringde till en ny gudstjenst; ty nu, då hon för sista gängen skulle uppfylla dessa pligter, förekom det henne som om hon aldrig skulle kunna rycka sig lös från dem. Slutligen slog afskedets timme, och hennes unga hjerta fylldes af sorg vid tanken på att hon skulle skiljas från alla de menniskor och ting vid hvilka hon kände sig så innerligt fästad. Det var emellertid ingen som uppmanade henne att stanna qvar, och det var kanske lyekligt att hon icke blef satt på ett sådant prof; ty det är omöjigt att säga huruvida hennes önskan att stanna qvar i klostret hade blifvit oföränlrad om den vagn, i hvilken hon snyftande og plats, åter hade blifvit indragen i det ;amla lidret. KAPITLET 11. På den engelska sidan af kanalen, hvilcen vår hjeltinna nu höll på att fara öfver, illdrog sig en annan scen, i hvilken en helt ng man spelade hufvudrollen, Han var endast fyra år äldre än Leonora,