Aftonbladet – 6 oktober 1864, sida 3

nens tjenst. Eyrkliga underrättelser. Baden. Ofverkyrkorådets utslag i Schenkelska kältareprocessen är ej endast frikännande, utan tilldelar äfven kärandena en officiel tillrättavisning, samt är i öfrigt af den stora betydelse, att vi anse 0ss derur böra meddela följande: Hvad vidare beträffar klagandenas åberopande af bekännelseskrifterna och att boken ej skulle stå i öfverenstämmelse med dem, så är klart att dessa bekännelseskrifter icke i vår evangeliska landskyrka äro en troslag i den mening, att det blott behöfdes en påpekning på en afvikelse från dem för att göra en församlingens ledamot eller tjenare hans rätt i henne stridig. Fastmer skola och böra bekännelseskrifternas satser alltid ånyo pröfras genom fri forskning i skriften och genom denna forsknings resultater stå sitt prof. Till sådan forskning ha alla evangeliska kristna pligt och rätt, mest presterna och framför allt de lärda bland presterna. Den åklagade skriftens författare har gjort bruk af denna honom kyrkorättsligt tillkommande befogenhet och dervid icke öfverskridit de honom lagligt bindande skrankor. Allvarsamt måste vi ogilla den anklagelsen förutskickade offentliga protesten äfvensom det sätt, hvarpå den blifvit spridd i vidsträckta kretsar; ty att ett antal prester, redan innan en sak blifvit i laga form utagerad, sjelfva sätta sig till doms öfver en embetsbroder och på sätt som skett fördöma och med möjligast största offentlighet förklara honom förvunnen till uppenbar motsägelse med kyrkans grundsanningar och oskicklig att förvalta ett embete i vår landskyrka och förbereda blifvande prester, det är ett teg som icke är förenligt med den bestående kyrkliga ordningen. Vi ära hvarje teologisk öfvertygelse, som bär vittne om sanningsälskande och allvarlig forskning, alldeles oafsedt om vi kunna dermed instämma eller ej, och vi veta oss otvetydigt kallade att som evangelisk kyrkoauktoritet oförminskad värna landskyrkans tjenare friheten till sådan forskning och det skriftliga offentliggörandet af dess resultater. Denna forskningsoch läro frihet ha reformatorerna i motsats mot kyrkans förbud i medeltiden, drifna af samvetets kraf, för egen räkning begagnat, och liksom densamma utgjort vilkoret för vår evangeliska kyrkas uppkomst, så blir den ock framgent vilkoret för hennes uppehållande och fortlefvande. Ty blott derigenom kan kyrkan hålla sig i vexelverkan och samklang med den i kristenheten oupphörligt framskridande historiska utvecklingen, hvarförutan hon ei kan vara en verldshistorisk andlig makt. Derför är ock denna forskning alldeles med rätta kyrkorättsligt erkänd som en protestantismens grundval och i all synnerhet som pligt ålagd kyrkans tjenare. Må denna frihet i ej få enskilda fall drifvas till förderfliga öfverdrifter, så finner den ej dessmindre på det hela sin säkra inskränkning deri, att vår nuvarande europeiska mensklighet till sin börd är en kristenhet, som ofelbart slutligen genom sin moraliska makt utsöndrar allt som verkligen ör främmande för kristendomen. Deraf, att man nitiskt bemödar sig att göra de historiska fakta, hvilka bilda grundvalen för vår tro och vår kyrka, i högre grad fattliga än de voro och kunde vara för kristenheten före oss, kan aldrig en skakning af denna grundval följa. Derför hysa vi ock den öfvertygelse, att nu för tiden en evangelisk kyrkoauktoritet ej kan tilllåta att man träder en kyrkotjenare för nära af den orsak att han redligt bemödat sig, till hvad slut han ock kommit, att för sin del bidraga till att vi bättre lära förstå Herren Jesus, herrlighetens herre, än våra fäder det förmått. Med de oändligt ökade och törbättrade vetenskapliga medlen måste nuvarande teologi vara i stånd att riktigare fatta sitt stora och heliga föremål än de förflutna seklen, och det är dess pligt att ej dra sig undan denna uppgift och icke absohu rutva på sitt ärfda gods. Hon bör det icke, helst då hon ser det trängande behof, som våra samtida, hvilka väl äro annorlunda artade, men derför ej äro sämre kristna än 16 och 17 seklets, ha efter en sådan utläggning af dessa fakta, hvilken är för dem begriplig och kan af dem tillegnas. Det måste af samtidens evangeliska prester utan undantag fordras att de icke äro fränpmande för en tvåfaldig insigt, först att de at våra dagars kristne, som stå inom samtidens andliga bildningskrets, till stor del ej mer kunna ovilkorligt dela den begreppsuppfattning, som gamla kyrkan gifvit sin föreställning om återlösarens person; och för det andra att ernåendet af en verkligt mensklig, d. v. s. nödvändigt tilllika verkligt historisk D i ild af Jesus är den ovilkorliga förutsättningen för ett verkligt erkännande af hans sanna gudomlighet; ty Just denna bild var den allena fullkomligt behöriga spegel, hvari Gud verkligen kunde göra sig sjelf åskådlig. För att framställa denna verkligt historiska bild ha vi intet annat medel än den hel. skrift; äldre försök till framställningen af en sådan bild äro bekännelseskrifternas kristologiska satser. För att kunna tjena som medel for detta ändamål måste den heliga skrift behandlas så som den verkligt är, som en historisk företeelse, hvilken fordrar en historisk undersökning och upp: skattning. Den dag, som är, skulle varje ireök att inskränka den vetenskapliga forskning: och lärofriheten genom symboler eller något annat stranda på omöjligheten. Icke i en, äfven genom blott moraliskt tvång införd, lag öfver tro och lära ligger kyrkans skydd mot otron. utan i det glada förtroendet till sanningens makt i den verld, hvari Kristus historiskt slagit rot och. reggrar i ett förtroende, som är alldeles oskilakti8t från den öfver sig stl klara tron