Aftonbladet – 6 oktober 1864, sida 2

vacker under nlumination, da fjuSen arctbryta sig i våra kanaler, på hvilka endast gondolerna fattas — förutom åtskilligt annat — för att göra staden till ett nordens Venedig. Men man hade ej kommit öfverens denna gång om en allmän illumination. Stora Hamngatan var dock i allmänhet eklärerad och i butikfönstren såg det rätt stätligt ut. En dame-ekiperings-handlande hade i sina fönster ordnat röda, hvita och blå tyger... arrangementet skulle vara lojalt måhända, men mannen är en af våra ?qvicka?, och han ville kanske låta påskina, att de danska och engelska färgerna bort utbreda sig tillsammans äfven annorsltädes än på handelsbalansens stora våg. Bland de hus, som voro eklärerade oc kunde ses från Jernvägstorget, der en allt större och större folkmassa började samlas och trängas för att få se på trouföljareparet, var äfven ett, i hvilket en illumination i större skala var nära att arrangeras, aftonen till ära. Midtunder den afvaktande otåligheten efter att få se det höga herrskapet, vände sig plötsligt allas hufvuden om. Elden hade från ett af ekläreringsljusen fattat tag i en gardin, som plötsligt blef lågornas rof. Lågan mättades dock ej häraf, utan angrep äfven den andra gardinen och började bita sig fast i sjelfva fönsterposten, då lyckligtvis personer kommo tillstädes och släckte elden samt sålunda förekommo detta nya ?anbud till eldsvåda? — liksom vi icke skulle ha mer än nog af sådant förut! Jag kan ej underlåta att härvid anförs en anekdot för aftonen, som totalt vederlägger den gamla satsen, att skenet är allt här i verlden. En person hade nemligen hela eftermiddagen sväfvat i ovisshet om huruvida han skulle tända? hemma hos sig på aftonen eller icke för högtidens skull. Då han kom ned på Jernvägstorget och tick se att man började mer allmänt illuminera, skyndade han sin väg, under påstående att han måste hem för att tända sin krona. Efter väl förrättadt värf och förnöjd öfver att i den vägen ingenting vidare ha att förebrå sig, kom han tillbaka ned till Jernvägstorget. Men han hade ej väl hunnit ned och börjat vänta på de kungliga förrän ofvannämnda gardinbrand inträffade. Blek och orolig skyndade han åter bort för att, sade han, springa hem och åter släcka kronan på det ingen olycka måtte ske. Unuer tiden ommo de kungliga och vår man beröfvades alldeles nöjet af att se någonting af gvissen?. Från jernvägen begåfvo sig ekipagerna ned till skeppsbron, der ?Osborne? redan låg med ångan uppe och hade tändt ett par bengaliska eldar, hvilka frambragte en anenäm ljuseffekt jemte skenet från de på båda sidor om bron placerade marechaller. Ja, det var alltsammans jag vet om denna dagens evenement, ty matsedelns innehåll känner jag icke, ej heller hurudan de resandes appetit var. Och säkerligen ha få att mera förtälja, förutom de lyckliga som sett lady Spencer och tagit henne för prinsessan Alexandra — och deras antal är det öfvervägande. De skola en gång i en sen framtid kunna tälja för sina barn, barnbarn eller barnbarnsbarn huru de anno 64 den 4:de i September sett dåvarande prinsessan Alexandra, nu drottning öfver Great Britain. Åh, det var en intressant företeelse?, skall kanske någon gammal mormor säga och barnen skola beundrande lyssna och afundas den gyllene forntid, då man ännu fick se så mycket stort — men nog vet jag att prinsessan åkte i täckt vagn och ej sägs af någon. Men mormor har på visst sätt rätt ändå. Man bör aldrig säga gammalt folk emot. Må de derföre nu sofva i fred, som fortsätta i drömmen med sin inbillning att ha sett prinsen och prinsessan af Wales. Ännu (klockan är nära tolf på natten) har icke det höga paret begifvit sig af och lanternorna ute på due dalberna brinna förgäfves i natten. Ni vet redan att vår operasäsong börjat, Detta skedde i söndags, då ?Hernani? gafs — dock ej för utsåldt hus, hvilket likväl hr Zetterholm hade på den redan förut här flera gånger sedda Jolinska bearbetningen ?Löjen och Tårar?. Redan vid inträdet i nedra teaterförstugan fann man att arrangementerna ej voro de vanliga. Gravitetisk och med batong i hand vandrade dernere af och an en person, klädd i en urblekt och aflagd teaterkostym, hvars ärende var att — gifva goda råd åt ekipagekuskarne. Seden är efterföljansvärd — men hvarföre dertill maskerad? Festen börjades med en fest-ouvertyr?, komponerad för tillfället, Den var utan någon vidare betydelse. Efter densamma gick ridån upp, trenne trumpetfanfarer ljödo, hr Gaudelius, operadirektören, inträdde och började deklamera några svulstiga tyska verser till det stolta Göteborg, der kraft och konstkärlek gå hand i hand, hvarföre det äfven må vara sig likt ou eller dylik mycket smickrande grannlåt, som säkerligen blir oss dyrbar nog, Åter trenne fanfarer, hr Gaudelius afträdde och ridån föll, för att åter gå upp för operan. Jag anser det ej tillständigt att ännu yttra någonting närmare, och jag håller mig derföre uteslutande till det intryck presentationen af det nya sällskapet gjorde. Det allmännaste omdömet var att det var träkigt. Ingen af de uppträdande var af någon mera framstående betydelse. Prima-donnan, fru Moser, sjöng i början, om icke miserabelt, åtminstone icke väl, men hon tog sig och var ej galen alls? längre fram. Tenoristen, en hr Fischer-Achten, tycktes ej vara något vidare. Han är utsjungen, men är berömvärd derföre att han ej söker att göra sig hvassare än han är och omsorgafullt undviker att skrika. Sedan omdömet blifvit mera konstateradt, skall jag ej underlåta att ge er närmare upplysningar om sällskapets förtjenster och brister, Huru: vida hr Gaudelius sjelf kommer att göra något i de förras väg är ännu temligena problematiskt, Hr G, hade i sin puffande abonnementsinbjudning ordat åtskilligt i tyskt manr om de ofantliga kostnader han måst bestrida för att kunna på fullständigoste sätt ordna allt, så att allmänheten skulle finna alla billiga anspråk tillfredsställda. Huru hr G. anser att termen ?ej