Aftonbladet – 5 oktober 1864, sida 3

ick tag i ett tåg och var efter en minut vid relingen med min börda. Majoren lossade sin sons armar från min hals och höll nonom medan jag svingade mig upp i båen, hvarefter vi med gemensamma ansträngningar drogo honom upp ur vattnet. På majorens anmodan började jag genast att ro. Det var, som jag sednare erfor, cke första gången den gamle herrn behandade en halfdrunknad person; han visste till punkt och pricka, huru han skulle bära sig it, och innan vi nådde stranden, hade yngingen redan slagit upp ögonen. Jag måste kläda på honom, innan jag för honom i land?, anmärkte majoren, hvarör jag rodde till ett af-badhusen, och besaf mig derefter hem i största hast, dels för att ömsa kläder och dels för att icke blifva känd. I detta hänseende kunde jag Jock vara fullkomligt lugn, ty då jag p eftermiddagen mötte majoren och hans dotter på promenaden, igenkände de mig icke; jag bar nu ej heller bredskyggig hatt, och då hår och skägg nu voro torra, klibbade de icke längre fast vid ansigtet. Jag fann också att ingen igenkänt mig på förmiddagen och beslöt att uppträda ännu en gång såsom roddare. Följande dag påtog jag såledesmin förklädnad och begat mig ånyo ut på äfventyr. r Se der, pappa, der är han !? ropade miss Leith, då jag rodde utefter stranden. ?Riktigt! der är just han. Hollah! roddare, kom hit! Vi vilja göra en tur på sjön i dag. Hur står det tl med dig? Du förkylde dig väl icke i går, hoppas jag? Jag vet sannerligen icke, huru jag skall kunna tacka dig nog, sade Henry och skakade min hand. Jag måste tala närmare vid dig en af dagarne.? Mäåjören mumlade också några tacksägelser och räckte mig handen; miss Leith gaf mig ett vänligt leende, hvarpå jag satte högre värde än allt det andra. 3å märkvärdigt! utbrast hon, i det hon läste namnet på båten. Mins du, kära