Aftonbladet – 5 oktober 1864, sida 3

Astley. Nåväl, sir Astley, jag hoppas att vi ha slutit vänskap för hela lifvet. Kom, bäste vän, och låt mig presentera er för min dotter i er rätta gestalt.s Vi gingo bort till miss Leitb, som log och rodnade, då fadern nämnde mitt numn och föreställde mig som en exentrisk engelsman med tycke för roddareyrket. Sedan vi språkat en stund och skämtat öfver misstaget, fann majoren det vara tid att gå hem, och jag tog derföre afsked, med. löfte att infinna mig i familjens bostad följande dagen. Det är ett gammalt lötte, det mins ni nog, sade majoren skrattande, kl. 11 i enrum.X Mycken tack, major, jag skall säkert komma. Farväl, miss Leith. Farväl, herr Astley, välkommen i morgon?, sade hon och bjöd mig handen. I samma ögonblick gingo Ned och Lucas förbi. Jag skall aldrig glömma deras sneda, afundsjuka blickar, då jag midt för deras näsa tog miss Leiths lilla hand och tryckte den bjertligt. . j Sålunda vann jag mitt vad. Det var dock icke nog dermed: jag vann också något annat och vida bättre, ty hon har nu gifvit mig sin hand, på det jag, som hon säger, må kunna trycka den så ofta jag vill. j -— Så gör man portvin! På en gästgifvareård, der det gerverades varor af ganska tvetydig eskaflenhet. reqvirerade en gång tvenne resan en half butelj portvin. Som det för tillfället var mycket gäster inne, hade gästgifvaren fullt upp att göra Och hörde ej tillsägelsen om vinet, som yttrades till uppasserskan, en ung enfaldig flicka, nyligen antagen. HElter att ett par gånger ha emottagit tillsägelsen att skynda sig med det reqvirerade, kom hon slutligen, till de begge resandes förvåning, fram med en bricka, hvarpå stod tvenne karaffiner, innehållande konjak och bränvin, samt åtskilliga kryddor, och, i det hon satte brickan på bordet, yttrade hon helt tvärt: Gästgifvaren har så brådtom, att jag ser ingen annan råd än att herrarne få göra sitt portvin sjelfva.