Aftonbladet – 5 oktober 1864, sida 2

bara din båt, du kan vara säker på att den icke skall bli förstörd.t tVälan, sir, ni skall få honom, sade han leende, och jag kunde se att han gissade för hvad ändamål jag ville begagna den, men han yttrade ingenting derom, förry än vi kommit tillbaka och jag hade gått iland. Då ropade han på mig och sade med låg röst: Jag har kännt er länge, herr Fredrik. Se er väl före. Unga flickor äro nyckfulla och ostadiga, sir. Det skulle göra mig hjertligt ondt, om ni blefve behandlad som en narr. Hans röst lät så sorgsen och hans bruna; fårade ansigte såg så bedröfvadt ut, att jag genast märkte, det han talade af erfarenhet; kanske hade han i sin ungdom haft en eller annan bitter missräkning, som föranledt honom att gifva sin båt ett så olycksvarnande namn, och önskade att jag icke måtte upplefva en dylik. Var lugn, gamle Cato, svarade jag, tdet gäller endast att vinna ett vad, jug är inte kär i den unga damen. I morgon således. Nästa morgon förde Dan, enligt aftal, båten till en landningsplats i närheten af min bostad. Jag bodde icke i sjelfva staden, utan straxt utom den, och från husetledde en gångstig ned till vattnet. Förklädd till roddare och med en bredskyggig hatt nedtryckt i pannan, mötte jag der min vän Dan. Jag var då 24 år, men såg litet äldre ut, och hade beslutit att lägga ut snaror för miss Leith i denna drägt. SAkta er, herr Fredrikt, voro de enda ord Dan yttrade, då jag bytte plats med honom och rodde till det ställe, der de flesta roddarne lågo med sina båtar. Jag hade icke alldeles klart för mig, huru min plan skulle förhjelpa mig att nå det eftersträfvade målet, men jag var, saningen att säga, litet afundsjuk på Ned och tänkte, att jag i egenskap af roddare kanske skulle kunna få ett par ord af miss Leith. Ja hyste också ett obestämtdt hopp om att