Aftonbladet – 5 oktober 1864, sida 2

major Leith och den yngre Henry Leith: detta jemte numret på huset der de bodde hade han fått veta af Cliffegates tidning. men detta hjelpte-honom icke myeket; och då jag frågade honom, på hvad sätt har tänkte blifva bekant med familjen, medgal han med temligen lång uppsyn, atthan icke såg minsta utsigt dertill. Ned hade vari något lyckligare. Miss Leith hade tacka honom, då han lemnade henne en bok, som hon förlorat. Jag hade en gång erhållit er flyktig blick, men föröfrigt hade vi icke kommit längre, än då vadet ingicks. Hvarje morgon promenerade hon ned till stranden. om vädret var vackert; på eftermiddagen syntes hon gerna på samlingsplatsen, men var alltid åtföljd af den gamle majoren el. ler den unga herrn, som i tidningen blifvit betecknad såsom Henry Leith; om det var hennes bror eller kusin, visste vi icke, men vi antogo det förra. Familjen egde ingen bekant i staden, och Lucas talrika slägtingar och umgängesvänner voro honom således till ingen nytta. Fruktlösheten af våra ansträngningar gjorde oss städse allt mera ifriga att vinna vadet. i hade omtalat vårt vad för Dan, som lofvat hjelpa oss efter bästa förmåga. Min önskan att få honom på tu man hand en timmas tid utgjorde en af mina bevekelsegrunder att.ro ut med honom i dag. Har du sett miss Leith, Dan?4 Han runkade på hufvudet. Hon skall tycka mycket om att vara på sjön, sir, sade han omsider. Det är lyckligt !4 ropade jag, ty jag fick plötsligen ett infall. Hör på, Dan, du måste låna mig din båt två eller tre timmar hvar dag en veckas tid eller så bortåt. Dan hade förut flera gånger lånat mig sin båt, då han visste att jag förstod mig å att ro och handterade den försigtigt. Jag väntade derför inga invändningar och blef förundrad, då han visade sig tveksam. sMed förlof, hvad skall ni göra med den, herr Fredrik? Bry dig fcke om det, Dan. Låna mig