Aftonbladet – 4 oktober 1864, sida 3

som man deri skulle se en inkorporation a! Slesvig; samt genom en annan depesch, som bland annat innehåller följande strof: I hvarje händelse anmodar jag er, hr grefve, att bestämdt fästa uppmärksamheten på den uteslutande defensiva karakter, som vi i hvad fall som helst ämna gifva åt våra förpligtelser, äfvensom på deras inskränkning till nu förevarande tall, härrörande från H. M:t konungens af Danmark vägran att återkalla patentet af den 30 Mars detta år. Det är nemligen alltid för hvarje stat förbundet med stor vansklighet att göra sig solidariskt ansvarig för alla de åtgärder och handlingar, en annan stat kunnat besluta eller kan komma att besluta, och hvilka kunna vara af beskaffenhet att helt och hållet förändra situationen.? Men denna strof sluter sig just till det yttrande i depeschen, som tillkännager, att frågan blott gäller det möjliga önskvärda uti ett uppskof med afslutandet af den allianstraktat, hvarom det hade varit fråga (och som i allmänhet motiverades genom faran för ett anfall från tysk sida på Slesvig, och Sverges intresse uti att detta nordiska? för-) postland bevarades), samt att ej ens ett dylikt uppskof skulle ega rum, så vida Danmark hide något deremot .— en försäkran, som grefve Manderström uttalar i följande ord: Om hr konseljpresidenten, efter att moget och allvarligt hafva tagit alla dessa förhållanden i betraktande, ännu, tror sig böra hålla fast vid önskan om ett skyndsamt afslutande, så äro vi efter min åsigt alltför -bundne genom hvad som redan förelupit i denna sak, att jag icke skulle anse för en pligt att, sävidt på mig beror, understödja en i sådant hänseende yttred önskan.? Att detta skulle varit det sätt,! hvarpå svenska regeringen, enligt Posttidningens förmenande, skulle velat kungöra för den danska, att ?underhandlingarne om en sådan allianstraktat, som den af danska utrikesministern föreslagna, vore afbrutna, och att den nu uppställda basis för alli ansunderhandlingarne skulle befria de förenade rikena från alla förpligtelser, om Novemberförfaftningen gaf anledning till krig? — det skulle icke blott vara besynnerligt, utan torde rentaf kunna förklaras för otroligt. Och nu, sedan danske konseljpresidenten vidbållit sim önskan? om alslutandet af den allianstraktat, hvarom det varit tal? under de förhandlingar, som redan egt rum, fortsattes ju, enligt geheimerådet Halls förklaring, meddelandena från grefve Manderström om derpå syftande åtgärder under mer än en månad, utan någon slags häntydning på det författningsutkast, som sam. tidigt behandlades i riksrådet, och detta! oaktadt hvarje steg till dess förverkligande, enligt Posttidningens förmenande, skulle göra allianstraktatens afslutande mer och mer omöjligt. Och grefve Manderströms yttrande i hans depesch af den 16 Novem . er, att han ansög lyckligt för kung Kristian, att författningen blifvit. vidtagen af riksrådet före hans. tronbestigning, skulle blott vara en slags ironisk lyckönskan tilll. konungen, emedan han icke behöfde befatta sig med saken, i det grefve Manderström alldeles icke skulle hafva tänkt på,. att det vidtagna, men af riksrådet i flera väsentliga punkter förändrade författningsförslaget för att blifva lag måste hafva konungens stadfästelse? Vi torde med allt fog kunna påstå, alt en sådan uppfattning kan kallas lika förnärmande för grefve Manderström, som i sig sjelf orimlig, och attgrefven har allt skäl att bedja Gud bevara sig l för sådana vänner som Posttidvingen. Men lyckligtvis faller också hela denna, 1 af nämnda blad med så mycket besvär upp: förda uttolkningsapparat, alldeles öfver ända genom den af svenska regeringen gifna be-, i 1 ; J stämda och utförliga förklaring af orsaken till allianstraktatens öfvergitvande. Af de riksrådet meddelade akter synes, att danska utrikesministern i en depesch till danske sesandten i Stockholm den 27 November ytirar, att gretve Hamilton, enligt sin re: rings ordres, framställt några betraktelser t ver den dåvarande situationen, hvilka! måhända gjorde det rådligast att låta förl bandlingarne om traktaten hvila, dock med det uttryckliga tillägg, att kabinettet i Stocki holm var fullkomligt redo att låta saken fort-1z Jå, om man från dansk. sida fortfarande vid-t blefve den åsigt, att afslutondet af en traktat i 1 f I f Vv 1 e 1 medjörde en bestämd fördel under dåvarande ställning; samt att danska regeringen medl; afseende å detta tillkännagifvande vidhållit önskan om allianstraktatens afslutande. Svenska regeringen bestämde sig icke lesto mindre korrt deretter att uppgifvall förhandlingarne om en allianstraktat, och orefve Manderström har i en depesch at len 2 December utförligt sökt att göra reda ör detia oväntade resultat. . Svenska utrisesministern påstår, aut ställningen nu blitvit helt annorlunda än den var, då han gaf srefve Hamilton ordre att yttra sig i enlignet med depeschen af den 27 November, i let nemligen en ofantlig förändring föresätt, icke till följd af kung Fredrik den sjundes död, utan genom andra omständigeter, som åtföljde denna händelse eller leraf utgingo, och hvilka då icke voro så ekanta att de kunde fullständigt förutses. s Frågan skall nu vända sig om London-P raktaten. och deruti, bestämda arfsföljdens I eständ ; stridens grund har alltså blifvit!?f n annan, än den som förutsattes undertL Jliansförhandlingarne, och Danmark skallld m vara berättigadt att påkalla hjelp aflå lera makter i förening med Sverge. Om a överge nu afslutade en särskildt allians-q raktat, skulle det derigenom isolera sig,d ch detta skulle måhända icke gagna Dan-t narks intressen, men bestämdt skada Sver-t ;es, för hvilka svenska regeringen naturigtvis först och främst måste sörja. I hela den mycket utförliga depeschen mtalas Novemberförfattningen icke med ett k nda ord — naturligtvis, då de motiver, om åstadkommit traktatens öfvergifvande, igt hvad ofvan blifvit anfördt, tillkommit örst sedan såväl Novemberförfattningens anagande som dess stadfästelse af konungen Nlifvit grefve Manderström bekanta. Depechen af den 2 December ger alltså det säkrate svar på frågan: hvad var orsaken till allife nstraktatens öfvergifvande från Sverges)h ida? Det är således öfverflödiot att söka l ry