Aftonbladet – 3 oktober 1864, sida 2

Lettice gjorde som hennes dotter bad: en kall handtryckning och de åtskildes. Dottern gick tillbaka till sin brudgum, modren lemnade hennes boning långsamt, som om hon gått med förbundna ögon. Ett par gånger stannade hon liksom om någon Topat henne tillbaka; men hon bedrog sig, det var blott ekot af ett silfverklingande skratt som träffade hennes öra. Då båten, hvari hon satt, sakta gled utföre Themsen, tyckte hon sig se sitt hela lif gå förbi henne som i en dröm: den glada barndomen, den sorgsna ungdomen, den långa natten före den korta glädjedagen; den tid, då glada barnaröster genljödo i hennes boning och framtiden nästan tförjagade minnet af det förflutna; den Jugna, men icke dystra ålderdomen, då de voro allena, fadren och modren, väntande på den stora förändringen — den enda som numera kunde träffa dem. Det var ett lif fullt ar sorg och smärta, som nästan hvarje mennikas, men det hade också varit fullt af kärek. Ingen qvinna borde med saknad kunna änka tillbaka derpå. Lettice Ruthven inträdde i sin egen boing och satt der länge försjunken i tanar. Men slutligen steg hon upp och började ordna allt till sin mans återkomst. Tan kom också snart alldeles uttröttad, men an lade i hennes knä, med nästan barnsig fröjd, en handfull silfvermynt, som hans retenskap denna dag inbringat honom. Letice tog obemärkt ett af dessa mynt och ade det tillbaka i sin dotters börs i stället ör det hon tagit derur, och lade sedan unan den för att ej mera röra dervid. Derpå ick hon att taga plats bredvid sin make, og sina armar om hans hals och sade: Nu har jag ingen annan än dig. ingen : nan än dig. ;