Aftonbladet – 1 oktober 1864, sida 2

Tegner, Geijer, Wallin m, il. belysas 1teo-17 logiskt afseende och förf. söker med mycken; fyndighet bevisa deras förvandtskup i merlr eller mindre grad med Svedenborgianismen.: Äfven öiver kyrkliga, litterära och politiska ! törhållanden i allmänhet förekomma flern utlåtanden, alla i frisinnad riktning. Fri; mureriet får ock sitt särskilda kapitel, 11. ; v mycket optimistisk anda. Intoleransen och obskurantismen få vid hvarje lägligt tillfälle sitta hårdt emellan, och gom bokens motto kan anses yttrandet sid. 35: Det är högs: vanligt. att vetenskapsmän och snillen ski sig från allmänna skoltron och kyrkliga f ställningssättet i religiösa ämnen. De ansc kristendomen bestå i annat än i oför stådda dogmatiska utanlexor, hvilka icke stödja sig på en förunftig bibeltolkning. utan på kyrkomötens beslut, symboliska böc ! ker och annan kyrkomyndighet.? Förf. går tillbaka ända till Cartesianismens strider, då Upsalateologerna ville hindra de verldsliga professorerna att utge skrifter i Cartesiansk anda. Teol. professorn I Stigzelius ville med åberopande af akade-)! I miska censuren hindra Rudbeck från utgif-1: vandet af en fysiologisk disputation, men: möltes med svaret: Jag erkänner ingen! censor öfver mig i min profession, så länge : hans majestät ingen öfver mig sätter?. Däl. I började man tala om irrlärighet, men lem-1t nade slutligen syllogismernas magra markla och slog ned på det dåliga rykte, hvari den 1! nya filosotien var öfver hela riket; bisko-1t parne ville i vid skolorna använda Upseli-s Tenser, al farhåga för smittan af deras villo meningar; Cartesius vore i Tyskland för IK kastad c. Nu inföll Rudbeck: Jag vill ejl; Ijemföra Luther med Cartesius; jag vill po-l ; nera att Luther felat i intet och Cartesimsls i mycket. Men skall Cartesius missakta-: derför att tyska akademier honom förkasta. l: så bör Luther vida miudra aktas, emedan -. han i förstone ej blott i Tyskland utan tilll. och med altestäds var förkastad.? Cartesius och Rudbeck voro redan då verldsberömda: I tigzelius blef erkebiskop och — glömd. Aderionde seklets största vetenskapsman Linn, drog icke heller jemt med de teolo giska bröderna i Upsala. Han yttrade: ?juli dummare prest, desto flera kättare; ju slöart rakknif, dess värre drar han?. Fries har antydt, att teologerna hårdt ansatt Linn för oriktigt användande af bibelspråk i dispu-tationer och att flera spår finnas till samti In dens misstanke om hans renlärighet. Meclfull rätt anmärker förf., att Fries bort när 3 mare redogöra för saken: ty det kan jula hända, att vår tid funnit Linn klokare än : teologerna. Att åtminstone regeringen icke Ia åg honom bortkommen i bibelolkning ! isar sig deraf. att hon utsågs till ledamo:li af vår nu på och med 93:dje året laborerandv Ia illustra bibelöfversättningskomite. Att han dock icke stockblindt trodde hvarken på den officiella bibeliolkningen eller på de symboth tiska dogmerna, kan tas för gilvet. Och?. anmärker fi Phur många verkliga veten skapsmän ha väl låtit fängsla sig uf ett så 2 dant kyrkligt band? Troligen inga andra än i de, hvilka gjort det till regel för sig, att ill I religions or icke tänka det ringaste, utan Id ita förståndet tll finga under den blinda trons lydnad. Men till dessas antal kan man I visst icke räkna Linn.? j Ganska in ressant är den tablå författa ren uppställer öfver Geijers religiösa yttran s den och rättegången emot honom för sat pu ser så stridande mot vära heliga trosläror, att de kunna hänföras til förnekelse af devlu i rena evangeliska läran?. Geijer hade yt lg Itrat: ?Läran om tre personer i en gudomju förefaller mig som en olycklig metafysisk v spetsfundighet och tillika som en början tilll a den för kristendomen främmande polyteism, I I som genom jungfru Marias och helgonensla tillbedjande i romerska kyrkan ytterligare p utbildats. Hvilken lära ock gifvit anled-lo ning till den krassa idn om försoningsläas ran, att den andre personen i gudomen ir skulle, med att offra sig sjelf, försona och iK tilltyllestgöra den första personens straffande rättiärdighet.? I försvaret säger han: ?An tr tiugen är sjeliva uttrycket tre personer ossat af Gud uppenbaradt, såsom utsägande hans bi äsende, eller är det ett af menskor upp-jv: funnet föreställnivgssätt. I förra fallet skulle ot det finnas i den heliga skrift. Det fins derer ej. Det infördes först af Tertullianus i tredje I gi seklet, hvarvid må anmärkas, utt enligt la ul tinska språkets art persona äfven kan be-sl tyda representation af ett tillstånd eller enm handling. Mot den krassa idn om förso-u ningsläran, enligt hvilken den andra gu-ler domspersonen i den mening anses ha till-lpe fredsställt den förstes rätvärdighet, att å menskans sida nu endast en bokstafstro pålE denna tillfylestgörelse skulle fordras till salighet, predikar ju den rättskaffens presten året om med så mycket mer värma, ju mer han sjelf predikar om försoningens gudomliga vårde? För öfrigt anfördes Lindblomska katekesen. Det besatt löjliga i denna komedi är nu, att aktor islutpäståendet nästan förklarar sig instämma i Geijers förklaring, och antyder, att G. ej haft orått ilne att försvara Guds personliga enhet mot tre-k porsgaligheten, utan blott deri, att han kal A at den sednare föreställningen vanlig? el-ke ler inom vår försumling antagen, frågande: mn Är det först nu, som ett nytt och ädlare(!))!a begrepp 1 detta afseende blir bibrivgadt.m Ingen kristlig sekt har någonsin ofteutligen år vågat framträda med en sådan mot Gudsm tydliga ord stridande och endast på detjut gröfsta sinliga misstag grundade lära! — fö att der i gudomen skulle finnas tre sjelf-Fö medve:ande, i och för sig existerande va relser, personer eller personligheter! ävnu besattare blir aktor i fråga om försoningen: Ki ?Skrifter ha väl i sednare (!) tider tunnits, som velat på ett u:eslutande sätt framställa ) mi tron som tillfyllestgörande utan afseende pålge Jerningar, men detta begrepp i sin allmänna BG tillämpning tillintetgör alla moraliska band och Så ällt dygdens värde bland menniskor.? Icke al-de lenust Geijer, utan äfven sjelfvaste åklagautt ren, hade rålunda, menar törfattaren, ryckt! att åj så litet in på det Svedenborgska områvel det; och han tillägger för egen del: ?Det!eg orimhga i denna försoningstro, med hvilken nal mången inom Lutherska församlingen drif-be: vit ett slags andligt aflatskrämeri, insåg och vän arkände nu äfven aktor. Han uppträder der. for ir som Oeijers försvarare, som hans lär iklavare. Moll alena-tron. den kragsaste Föns